Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
OLOF RABENIUS
än försjunker han i minnesvemod eller
lyckosvärmeri. Erotiken spelar en icke
oväsentlig roll i hans diktning; ridderlig
ömsinthet är här det drag, skalden
ådagalägger. Den vackra dikten I kvällen, i
vilken man tycker sig höra ett avlägset eko
av Hans Alienus’ Pilgrirnssång, är en
uppgörelse, i vilken han talar med sina
sån-garbröders skuggor och uttrycker sin
längtan att få instämma i deras kör men till
sist finner sig överlämnad åt sin ensamhet.
Dikten har en anda av behärskad
resignation, stillsam och fin i tonen. I Fäderna
och Till min son fördjupar sig skalden i
släktmedvetandet och yppar i dem en ganska
pessimistisk uppfattning såväl om det
blodsarv, han själv fått mottaga, som om det
han lämnat ifrån sig. Den ömma oro, han
känner vid tanken på sin son, uttrycker
han på ett själfullt och vinnande sätt.
Han ser i barnets blick en låga, i
vilken han återfinner sin egen.
Blod av mitt blod! De orden bränna,
Den tanken gör mig kinden het.
Ty se, jag måste ju bekänna
att föga om mig själv jag vet.
En gång — det måste ju så vara —
skall du få lyssna till min dom:
Han levde ej, han drömde bara,
och drömd var all hans rikedom.
Skall då din tanke vänligt stanna
vid detta drömlivs ve och väl,
säg — eller skall du då förbanna
det dunkla arvet i din själf
Jag vet det ej. Och fast den låga,
din blick nu fått, jag gläds att se,
jag bävar för din första fråga,
ty jag har intet svar att ge.
En dikt, som till sist särskilt måste
framhållas pågrund av sin artistiska schwung,
är Ynglingen och Ödet, som inleder
samlingen. Med sin fasta och klara
uppbyggnad, med sin vemodigt ungdomliga verve
och sin klingande rytmik, som så väl
svarar mot den frihetskänsla, den tolkar, gör
denna dikt skalden heder på samma gång
den för honom torde vara personligt
betecknande. Man kan här med handen
gripa de egenskaper, som äro skiftade i
den utan höga anspråk tilltalande
diktsamlingen.
Det lilla häfte Nya dikter och visor,
som Ernst Norlind utgivit till julen, inne-
håller till större delen rena
reflexionsstycken, i vilka skalden framlägger sin
världsåskådning. Den makt, som uppbär
människolivet, är för honom härskarviljan, som
härdas genom motgångarna och nederlagen
och växer sig starkare genom lidandet.
Cæsar är den ideala härskartyp han
framför och ställer i motsats till Pompejus, som
går under, när lyckan sviker honom. Den
som kan göra sig oberoende av lyckan
trotsar ödet, så långt detta är människan
givet. Att samla själens yppersta krafter
till ett fast bestånd och medvetet gripa
och bevara de värden, erfarenheten avgivit
— däri ligger för skalden viljans väsen.
Men om den ädla självkänsla, som viljan
föder, är ett av de motiv, som skalden
utför, skänker han också människokärleken
dess rätt. Han prisar Kristus, vilken han
invocerar med följande ord:
Ditt öga var så fullt av sol, att nöden
och uselheten själv fick rätt att leva,
och rätt till livets kärlek mer än alla
till lyckan födde härskare i världen —
men vänder sig med avsky bort från hans
efterföljare, vilka förfuskat hans gärning.
Till den okände guden sänder han ut sin
undran, hur han kan tillstädja lidandet i
världen. Kring döden kretsa även
skaldens tankar; en panteistisk världskänsla,
som stegrar sig till extas, upplöser för
honom dödsmysteriet. Förgängligheten i den
enskildes liv och verk måste ses i ljuset
av alltets oförgänglighet och härlighet.
Jag är en evig lag som vet
att livets ljus är initt
ju mer jag dör i dig och ditt,
du stora evighet.
Denna tankelyrik är bräddad av ett
personligt stämnings- och
erfarenhetsinnehåll, och skaldens världsåskådning är
tilllika hans livsbekännelse. Så sententiös
och abstrakt reflexionen än är i många av
dikterna, har den alltid färg av hans känsla
och inre upplevelse. Utom de gnomiska
sångerna anträffas i samlingen ett knippe
visor, i vilka den sinnrika tanken får den
enklare melodins fägring. Här fläta även
orden en krans av naturpoesi. En sång
av säregen lyftning är November, vars sista
rader lyda:
Vad det är stilla, ljust och blått,
oändligt och förklarat 1
Vad jorden önskat, har den fått,
och himmelen har svarat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
