Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY SVENSK LYRIK 189
En fridens dag, en reningsdag
för allt det liv, den vårdar,
Novemberdag, försoningsdag,
en dag i Herrans gårdar.
Något av samma rena, fridsstämda
sinnelag finner man också i den lilla sköna dikt,
som heter Psalm.
På denna höjd står icke allt i
samlingen. Ett par av dikterna spinna en tråd,
som är alltför tunn och t. o. m. kan bli något
trasslig. Man känner sig till sist förpliktad
att erkänna den talang, med vilken
skalden gör bruk av blankversen. Ernst
Norlind är en man för sig i vår vitterhet;
hans dikt är icke storslagen och högvälvd,
men man får i den del av en intimt själisk
konst, av en stilla och stark idealitet.
I Matts Magni Granströms Visor i byn
kan man icke undgå att frapperas av det
originella i synen och stilen. Den slutna
poetiska bilden, det fasta tekniska greppet
är ej hans sak, tvärtom det är något
skymtande och plötsligt i hans fantasi, och de
föreställningar han framkallar uppstå av
lösa konturer och flyktiga strimmor. Han
besjunger bl. a. åkern; man kunde kalla
hans dikt en plog, som skär upp kokor,
som glimma, medan de vändas. Ofta
insätter han i tavlan en liten färgfläck, som
blir av karaktäristisk verkan, och den
illustrativa detaljen får hos honom stort
uttrycksvärde. I den dikt, som skildrar, hur
mor ligger lik, målar den i förbigående
givna upplysningen att mannen glömt att
ge oxarna foder hela hans själstillstånd,
och hur höjs icke intrycket av den mystiska
hemskheten i tatterskans gestalt genom det
drag, som ligger i den åtföljande kajflocken!
Men skalden är icke stilsäker, och hans
lyckliga ingivelser och aperçuer hopsmältas
icke alltid till ett smakfullt helt. Matta ord
och kala fraser få ibland utgöra
fyllnadsgods, uppfinningen sackar av, och temat
genomföres icke med önskvärd stränghet
och precision. Versen har ofta en för
slängig gång, och diktionen får likhet med en
alltför blanknött vardagsdräkt. En skald,
som är mäktig sådana hemlighetsfulla
lyriska stråkdrag som En själ att lysa kärlek
över eller en sådan expressiv målning som
Fattighuset, måste bli medvetnare än han
är om sina konstmedel.
Människans samliv med jorden utgör
ett huvudmotiv i dessa byvisor. Det är i
bilder, omsvepta av en dunkel naturkänsla
och utmärkta för en bizarr mystik han
framställer detta sammanhang. Mullens
stilla bundna väsen har tagit själ i
människorna, som växa, och vissna i dess sköte.
Bonden blir en tall, i vars krona jordanden
susar, och den hand, det nyfödda barnet
lyfter, följer samma kraft som driver
stormen och floden. Idén är icke överraskande,
men skalden har gripit den i en bestämd
miljö, upplevat den intuitivt och givit den
ett nyanserat uttryck. Den egendomliga
stämning man erfar, då man tycker sig
höra tidssuset dra fram över skuggorna av
det förgångna och som särskilt hör hemma
i en gammal fäderneärvd miljö, löser sig
i icke lätt gripbar form ur några av
dikterna.
I överensstämmelse med den en smula
svävande stilen är det i stycken av
halvklar fantastik skalden ger sitt bästa. Till
dem måste man räkna Det är bara klockan,
som blir en dikt om människolivets hastiga
flykt, i ögonblicket förnummen av en flicka,
vilken i kvällen lyssnar till kyrkklockans
slag. Formgivningen, som bl. a. består i
upprepningen av frasen om klockslaget, hör
till skaldens lyckligaste. De första
stroferna lyda:
Det är vaktlar i kullarnas klöver,
det är ugglor i lindarnas snår,
och världen är stjärnig däröver,
och en klocka i tornet slår.
Man har slutit riglar och haspar. . .
En flicka på byvägen står
under svarta rosslande aspar,
och klockan i tornet slår.
I skiftningarna i naturen och i
rörelserna i det egna blodet hör hon tidens sorl
med dess sus av förgängelse.
Vad är det som bränner och brinner,
vad är det som far och far?
>Det är min tid som förrinner. . . .
O kunde jag hålla den kvarl>
Det vitnar av dimma på maden,
en flicka lyssnar och ler,
och daggen stelnar på bladen,
där ingen människa ser.
Det spinner en knarr i kornet —
»Vad är det som slår och slår?»
Det är bara klockan i tornet,
det är bara klockan som går.
Det är den osynliga människan sådan
hon dväljes i mullens skugga, icke den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
