Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Gustaf Mattsson. Av Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF MATTSSON
167
säga dem ... Du dog i din strävan efter
den stora klarheten. I denna klarhet skall
du leva. . .
Även från finsk-språkigt håll erinrades
Guss. »Så olyckligt ha språkgränserna
sönderslitit detta folk — skriver Uusi
Suome-tar — att namnet Gustaf Mattsson för
mången finne är obekant. . . Små
synpunkter och små strävanden kunde ej få makt
över honom. Således intog han även i sitt
parti en självständig, personlig ståndpunkt
och förhöll sig förståelsefullt och vänligt även
gentemot de finsk-nationella strävandena.»
»En man vars verksamhet i samhället
kändes som ett tände och ett salt.»
Varthän han vände håg och id såg han
på företeelserna med vetenskapsmannens
prövande blick. Detta sällsynta och
förnäma drag höjer Mattssons skriftställarskap
till dess betydande rang. Vi möta det i
en reseskildring han utgav 1907: En
sommarfärd till de lyckliga öarna, klassikens
Insulæ fortunatæ, i våra dagar
spansk-afri-kanska provinsen Canarias — kanske i
vissa stycken överlägsen berättelsen om
färden till Zanzibar. Detta drag gör
honom till en av våra mest skickade
populärvetenskapliga skribenter och skymtar för
övrigt ej minst i hans humana,
Leonardoblida syn på människor och deras
egenheter. Hans uppfostran var vetenskaplig,
han var en vetenskapens romantiker, såsom
d:r Henrik Ramsay betonar i en
Argus-artikel om hans arbeten pä kemiens fält.
»Men han kunde icke glömma livets
gåtor för de kemiska problemen, atomernas
nycker kunde icke helt taga hans blick
från människans svagheter, och så blev där
slutligen icke tid, ja kanske icke ens kraft
övrig för att skapa gnistrande tankar även
för den kemiska världen. Ett sällsport rikt
vetande, ett klart intellekt och en säker
intuition kommo sålunda att lämna endast
lätta spår i vetenskapen. Men de spåren
finnas dock. Gustaf Mattsson hann bryta,
även han, några kvistar ur vetenskapens lager.
De försvinna kanske i den rikedom av
glödande blommor han skänkt oss, men de få ej
helt förgätas.» Ett tiotal experimentella
arbeten skola bära Mattssons minne i kemien.
Mattssons fader var sjökapten, hans
moder född engelska. Han älskade långa
sjöresor, och hela hans livshållning tvingar
till jämförelse med en i England ej helt
ovanligt förekommande typ, en hög avart
av dilettanter, som göra väl vad de ta sig
för, men som syssla med mycket och
svårligen kunna förmå sig att fullfölja en
uppgift ända till dess yttersta gräns. Jag kan
nämna naturforskaren, konsthistorikern,
romanförfattaren och essayisten Samuel Butler,
som först nu, tio år efter döden, börjar få
förlåtelse av den höga kritiken för sin brist
på ensidighet. I kretsen av sina vänner
betecknas dessa givande, slösaktiga naturer ofta
såsom ’bedårande’. Sådan var GussMattsson.
Från hans dödsbädd har jag fått i min
hand ett vittnesbörd om hans personliga
väsen, om hans innersta karaktär: »Hur
härlig var han ej under de sista plågsamma
nätterna, aldrig en klagan, han var störst
då, och hans ord voro ej många, men desto
mer innehållsrika. Han talade aldrig
direkt om döden — den fanns ej för honom
— han gick så lugnt och vackert över
till en högre tillvarelseform, som han
skådade in i redan en tre, fyra dagar före
befrielsen . . . Nu har han nått dit bort,
hans längtande ande har nått de vidder,
som han så ofta såg och drömde om, där
det ej mer finns någon gräns.»
»Vi måste tänka på hur mycket han
ändå var ’färdig’ med, som han själv så
ofta sade — hur här ej mer fanns
någonting nytt för hans törstande själ — så
måste man ju unna honom det högsta.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
