Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Gustaf Mattsson. Av Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF MATTSSON
Av ALGOT RUHE
N HERRE for till Zanzibar — och
kom på sätt och vis aldrig
tillbaka. Han reste ut för att vinna
hälsa, och vid återkomsten voro
hans krafter utsinade. Den bröstsjukdom,
av vilken han led, tog under hemfärdens
av kriget föranledda ogynnsamma
förhållanden en allvarlig vändning. Han
förmådde ej ens lägga sista hand vid
samlingen av de skisser från färden runt Afrika,
han i lyckliga stunder nedskrivit. Vänner
ha ur noter och brev letat fram nödtorftig
utfyllnad av bokens senare del, sista dragen
av en flitig penna, döende glimtar av en
ovanligt levande intelligens, av en bildad
skämtare, som intill slutet leker med
språket och bryter världens bilder genom sin
humors blanka prisma . . . Den
svenskspråkiga litteraturen i Finland har genom
Gustaf Mattssons efter hans död utgivna
bok med den originella titeln En herre for
till Zatizibar ökats med en lika själfull som
underhållande reseskildring. Det var den
26 november förlidet år som författaren
gick bort, och boken utkom vid jultiden.
I Finland blev det såsom landssorg, när
budet spreds, att Gustaf Mattsson för alltid
fällt pennan. Han var omtyckt, ja
beundrad av alla som där förstodo hans språk,
från de lärda och vittra till den enkla
tidningsläsarinnan. Mer än en gång trängde
ekot av Ung-Hans’ betraktelser och
histo-rietter över till oss, och med
erkännans-värd påpasslighet klipptes i svenska blad
hans ypperliga naturvetenskapliga essayer
i Argus. Även för oss känns det tomt,
att från denna mångsidiga begåvning och
med kulturell pondus utrustade humorist
intet nytt mer skall komma oss till del.
När en man av stor förtjänst går hädan
i Finland, råder den seden, att talsmän för
de grupper i samhället han tillhört eller
synnerligen gagnat möta vid båren och
bringa honom hyllning med kransar och tal.
Så kommo till Gustaf Mattsson i Gamla
kyrkan i Helsingfors, den 1 december i
fjol, studenter i vita mössor och
Akademiska sångföreningen, förstärkt av M. M. —
dit kommo medlemmar av förra
borgarståndet, som han en gång tillhört —•
representanter för den Tekniska högskolan, han
genomgått för sin ingenjörsexamen och vid
vilken han var knuten som lärare — från
universitetet och Finska
Vetenskapssocieteten, vars ledamot han var — från de
pressorgan han grundat, vid vilka han verkat.
Å Finlands svenska Publicistförbunds
vägnar talade d:r Axel Lille, erinrande om att
svenska pressen i Finland icke lidit någon
jämförlig förlust sedan Hj. Neiglicks död
för 25 år sedan. För tidskriften Argus
framträdde d:r Emil Zilliacus och docenten
Gunnar Castrén, av vilka den senare
framhöll den trogna arbetskamratens betydelse
för Argus och Dagens Tidning. Argus var
under sin första tid i de flestas ögon Guss
Mattssons och Panoptes’. Och med rätta.
Han var dess livgivande kraft, han sörjde
för innehållets mångsidighet och aktualitet,
han drog till tidskriften krafter från de
mest olika håll. Det var också hans verk
att Dagens Tidning så hastigt vann sin
plats i det allmänna medvetandet som en
nödvändig kulturfaktor, att man nästan
tyckte som den alltid funnits till. Castrén
betecknar Mattsson som Nordens
snillrikaste journalist, minnesgod, satirisk,
outtröttlig, ett mönster av takt.
Sist talade skalden Mikael Lybeck: Vid
din bår, Gustaf Mattsson, borde ditt vackra
modersmåls vackraste ord blivit sagda, så
enkelt och känsligt som endast du kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
