Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ur musikens förhistoria. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i ;8
ALF NYMAN
TIMGLASFORM IG TRUMMA HOS
MARUTSEFOLKET.
gäller framför allt den satsen, att alla
sätt äro bra — gnidprincipen såväl
som rivprincipen (Ma-Rutses rivstav
exempelvis) och slagprincipen såväl som
blåsprincipen: blott de verka. Därför
känner det ociviliserade musiklivet också
sådana paradoxer som flöjter, som spelas
med stråke, och stränginstrument, som
blåsas: den s. k. gourah n, där genom
anblåsning av ett munstycke bågsträngen
försättes i dallring. Även blåsinstrument,
som skakas, höra till dagordningen.
II.
Att i detalj följa instrumentens
utvecklings- och fosterhistoria är här icke
meningen. Endast ett par typiska
utvecklingslinjer kan det gälla att nödtorftigt
markera upp samt den allmänna gängen
av den förhistoriska musikutvecklingen,
såvitt man känner sig berättigad att
draga baklängesslutsatser på denna från
den samtidiga brons- och
stenåldersmusiken hos de bruna, svarta och röda
raserna.
Det är likväl omöjligt att helt förbigå
slaginstrumentens stora och avhållna
grupp: trummorna, pukorna och
klangbrädena — själva gunstlingsinstrumenten!
Den förhistoriska musiken står avgjort
i trummans tecken, liksom den nutida
i salongspianots. Över alla breddgrader
trummas det, från Ishavet till Goda
Hopps-udden, på östra och västra
halvklotet — och det på slaginstrument
av de mest växlande modeller: på
haj-skinnstrummor i Bornabi, på dovstämda
vattentrummor hos hottentottstammarna,
på järnekstrummor hos dayakerna. Man
kunde med fog säga, att om den
ociviliserade människan överhuvud lyckats finna
ett fullgott uttryck för sitt själsliv, sä är
det i trumman. I Afrika åtnjuter denna
larmapparat en rent av religiös respekt:
trumman är en fetisch, en gudom bor i
den — återigen ser man här den
primitiva förklaringsutvägen tillgripen att
överallt antaga en mystisk princip, där
man spårar verkningar på sig själv eller
i den omgivande naturen, som förefalla
en gåtfulla. Att trumman har en intensiv
verkan på det ociviliserade nervsystemet,
är ett faktum. Överhuvud är den
primitiva människan i en grad, som
nutidsmänniskan knappast kan föreställa sig,
trollbunden av rytm och takt och slav
under ljudet: ett skallrande tamtamslag
försätter honom i ögonblickligt raseri;
några knäppningar på den
trädrots-strängade vildmans-guitarren kan lika
hastigt tämja honom. Han är överhuvud
konstruerad så, att alla hans
sinnesrörelser och stämningar nästan av sig
själva urladda sig i rörelser, i
armsvängningar och danssteg, i fotstampningar
och handsmällar — i grunden äro vi
nog alla konstruerade så, ehuru en
väsentlig del av vårt kultur- och
uppfostrings-arbete just går ut på att fördölja eller
bortarbeta detta förhällande. »1m Anfang
MARUTSEFOLKETS STORA LARM- OCH
REVOLUTIONSTRUMMA
Cefter Wallascliek).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
