Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ernst Hæckel. Ett liv i vetenskapens tjänst. Av Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERNST HÆCKEL
199
de »goda» arterna. »Den gången»,
berättade Hæckel tjugo år senare,
»räddade jag mig ur konflikten genom en
kompromiss, som jag kan rekommendera
åt alla systematiker. Jag skaffade mig
trå herbarier: ett officiellt, där den
betraktande fann de särskilda arterna
såsom fullständigt olika former i ’typiska’
exemplar, vart och ett försett med en
väl skriven etikett, och ett hemligt, som
innehöll de misstänkta formerna och
endast var tillgängligt för mina intima
vänner. — I det sistnämnda herbariet visade
massor av individer, vilka jag ordnat
efter nummer till en lång kedja, den
omedelbara övergången från en ’god’
art till en annan. Sålunda hade jag på
lediga stunder en hemlig, barnslig glädje
av de i skolan förbjudna kunskaperna.»
Utan att veta det sysselsatte sig alltså
den vakne skolgossen med Darwins
djupsinniga problem, med frågan om artens
beständighet eller föränderlighet. Var
och en, som under skoltiden varit
intresserad botanist, har gjort samma
erfarenhet som Hæckel vid
växtundersök-ningen, har liksom han i barnaåren
omedvetet varit inne på Darwins område.
Jämnåriga syskon ägde Hæckel ej,
endast en tio år äldre bror. Däremot
umgicks han livligt med sina kamrater,
bland vilka han var ytterst omtyckt och
vann vänner för hela livet. Varken som
gymnasist eller student kunde han
emellertid förmås att deltaga uti sina
bekantas dryckeslag och slagsmål, lika litet
som uti kortspel och tobaksrökning. Mot
alla sådana s. k. nöjen har Hæckel hela
livet igenom hyst avgjord antipati.
När han år 1852 avlagt
studentexamen, var det först hans avsikt att
studera botanik i Jena, där Schleiden,
cell-lärans grundläggare, föreläste. Ett
anfall av reumatism tvingade emellertid
den unge studenten att i stället bege sig
till Berlin, dit hans föräldrar kort förut
flyttat. Efter sitt tillfrisknande beslöt han
att efterkomma sin fars livliga önskan
och bliva läkare. Ären 1852—58
ägnade han sig sålunda vid universiteten
i Berlin, Würzburg och Wien åt
medicinska studier och slog sig efter väl
avlagd examen ned som praktiserande
läkare i Berlin.
Under dessa studieår hade Hæckel
emellertid ej glömt bort sina älskade
växter och jämte botaniken fått ett
annat älsklingsämne, som snart nog kom
att bestämma över hela hans liv,
nämligen zoologien. Det var den store
zoologen Johannes Müller, vars lärjunge
Hæckel i Berlin varit, som förstått att
för alltid fängsla hans intresse vid
djurvärlden. Johannes Müller hade lagt
märke till Hæckels ovanliga begåvning
och särskilt fäst sig vid hans storartade
anlag för teckning, hade sysselsatt sig
särskilt med hans undervisning och tagit
honom med sig på en studieresa under
ferierna till Helgoland. Där hade
Hæckel genom sin store lärare först lärt
känna den underbara pelagiska
djurvärlden, vilken sedan blev det huvudsakliga
området för hans forskning, och med
sådan iver sökt efter nya intressanta
vattendjur, att öns befolkning givit
honom namnet »Seedüwel».
Hæckels utmärkta begåvning hade
tillåtit honom att med lätthet absolvera
en god läkareexamen; men hans själ
var icke med i medicinen. Hans innersta
håg drog honom så avgjort till direkt
naturforskning, att han ej kunde betrakta
sitt läkaryrke annat än som ett för
livsuppehället nödvändigt ont. Hans avsikt
var också från början att jämte
praktiken fortsätta de biologiska studierna.
Med sådant inre förbehåll blev Hæckel
naturligtvis ingen framstående läkare.
Under det år han praktiserade i Berlin
hade han inalles tre patienter, och man
kan icke förvåna sig över detta resul-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
