Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En ny Sergelbok. Av August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
AUGUST HAHR
dem. Det är nog sannolikt för deras tros
skull, den tro, för vilken en mera kyligt
stämd betraktare åtminstone kan låta dem
något varda förlåtet.
En och annan sakuppgift utom ovan
antydda skulle nog kunna kommenteras.
Här avses emellertid ej någon ingående
detaljkritik. Av vad författaren å sid. 16
yttrar om den »statymani», som grep
omkring sig vid 1700-talets mitt, och som
skulle givit uppslag till Gustav Vasas och
Gustav II Adolfs statyer i Stockholm, kunde
man få den uppfattningen, att denna »mani»
eller »farsot» var något nytt påkommet ont.
Lika litet som någon obelisk-mani började
i Rom först 1786 (jmfr sid. 144), lika
litet kan man tala om, att någon
statymani, utom möjligen i Frankrike, härjade
i Europa vid 1700-talets mitt. Smaken
för statyer i eller utan förening med öppna
platser fanns redan förut. Vi behöva ej
gå tillbaka till Italiens ungrenässans och
högrenässans utan kunna nöja oss med att
hänvisa till exemplen från Frankrike,
framför allt under Ludvig XIV:s regering,
exempel som smittade även tyska och nordiska
furstar. Det kan vara nog att bland andra
verk i den vägen erinra om lantgreve
Carls av Hessen staty i Kassel (1686), om
den store kurfurstens berömda staty i Berlin
(1703), kurfursten Johan Vilhelm av Pfalz
staty i Dusseldorf (17 11), August den
starkes staty i Dresden (1736) eller, för att
taga ett skandinaviskt exempel, om Kristian
V:s staty (fr. 1688) på Kongens Nytorv i
Köpenhamn. De tre sistnämnda
statyherrarna rida, som bekant, på mycket
populära hästar. Mästaren till den sistnämnda
»hästen», fransmannen Lammoureux,
verkade även i Sverge i Hedvig Eleonoras
och Magnus Gabriel De la Gardies tjänst,
men ingen monumentalstaty bevarar hos
oss hans minne. Däremot lät De la
Gardie Lammoureux eller möjligen en annan
fransk skulptör, Dieussart, utföra
kolossalstatyer av sig själv och sin far, avsedda
för Leckö, och nu bevarade i Varnhems
klosterkyrka.
Porträttstatyen, till fots, till häst, i
förbindelse med en »place» inom en stad
förefaller dock hos oss ej varit med mera
allvar påtänkt, förrän Larcheveque av
Rikets ständer 1757 fick uppdraget utföra en
ryttarstaty över Gustaf Adolf för d. v.
Norrmalmstorg. Att sent omsider ett dylikt
monument när verkligen kom till stånd,
kan naturligtvis ej betraktas som utslag av
någon mani.
Av stort intresse är författarens
publicerande av statyetten »Milon» (Husaby)
och de båda nymf- och faunrelieferna i
Uppsala som ungdomsverk av mästaren.
Vad de senare angår hänvisas till Nybloms
Sergel-skrift och anmälarens katalog över
Uppsala universitets konstsamlingar. Den
traditionella beteckningen (Sergel) saknar
emellertid icke allt dokumentariskt-litterärt
stöd. De ha medföljt Stjerneids donation
och påminna oss verkligen om Sergelska
reliefer, såsom den å sid. 57 publicerade
Spånga-reliefen, vars proveniens ju redan
talar för ett Sergelskt ursprung.
Över-kammarherren frih. Stjerneld, efter vars
död 1835 större delen av hans
mångskiftande samlingar kommo till Upsala
universitet, omnämner relieferna på följande
sätt i den av honom själv författade
katalogen (tr. 1835): »Tvenne små basreliefs,
föreställande glädjestycken, den ena en av
tvenne satyrer gungad flicka, den andra
tvenne flickor, som pryda en staty. I gips
av Sergell.» Stjerneld var en samtida till
denne och bekant för sina konstnärliga och
antikvariska intressen. Å andra sidan
framhåller författaren riktigt det franska i dessa
reliefer. Sergel-arbeten anser han dem
likväl vara, en åsikt som vi vilja hoppas
måtte stå sig.
Huru lockande det än vore att med
författaren diskutera en eller annan fråga,
lämnar jag dock hans värdefulla studie,
ehuru med den livligaste anbefallning åt alla
konstintresserade. Vad som slutligen ej
minst bidrager till den uppskattning man
måste skänka detta arbete, är det
fängslande, personliga språk, varpå det är skrivet,
en stil som man kanske här och var ville
önska mera vetenskapligt tillstramad, men
som i varje fall är fullständigt fri från all
förkonstling och affektation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
