Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En ny Sergelbok. Av August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN NY SERGELBOK
223
konst, som även i Rom mötte honom,
förutom genom lärdomarna på den franska
akademien och genom umgänget med
liktänkande konstnärskamrater — detta
sistnämnda vill författaren särskilt betona som
betydelsefullt för danandet av Sergels
konståskådning — ja, då har man
otvivelaktigt nått ett gott stycke på väg till
kunskapen om villkoren för Sergelska
konstverkens tillblivelse och kan lättare
skönja det egna och självständiga och det
konstnärligt geniala i mästarens skapelser.
Just i undersökningen av dessa ovan
antydda förutsättningar så väl i allmänhet
som mera enskilt träffar man, så vitt jag
kan se, den kanske största förtjänsten i
Harald Brisings Sergel-bok, en förtjänst,
som i synnerhet vad den angår
uppsökandet av antika »förebilder» för konstnärens
verk eller klassiska konstverk i varje fall,
som influerat på hans skapande, i vissa
anmälningar av boken överhalkats som något
tämligen ointressant och ovidkommande.
Ur konsthistorisk synpunkt erbjuda
emellertid just dessa jämförelser mellan Sergels
konst och antiken mycket av värde och
intresse. Brising är lycklig nog att kunna
uppvisa många slående överensstämmelser,
vilka utom konstnärens kopior, teckningar
och skisser efter antiken samt hans egna
uttalanden vittna om, huru den klassiska
marmorvärlden, sådan han lärde känna den
i Vatikanens skulpturgalleri, de kapitolinska
museerna, i Pal. Farnese, Villa Albani,
Villa Borghese, Villa Ludovisi etc., helt
och hållet betagit hans själ. Men han
nöjer sig ej blott med detta. Han går
till de grekiska hjältedikterna, och
läsningen av Homeros riktar även den hans
fantasi. Härifrån som från hans vandringar
och studier i antiksamlingarna stamma
många inspirationer och uppslag, som t. ex.
till den berömda »Faunen», till
»Diomedes», »Amor och Psyke», »Mars och Venus»,
»Venus stigande ur badet», liksom sist
åtskilliga skisser i lera. Att inflytelser även
från fransk skulptur mötas hos dessa
an-tikinspirerade skapelser, framhålles
naturligtvis.
Till statyettgruppen »Jupiter och Juno»
har författaren ej funnit någon antik
parallell, utan nämner här efter Lange
som den sannolika förebilden Annibale
Carraccis målning i det Farnesiska
palatset, vilken han med rätta dock finner
tämligen divergerande. Ett berömt klassiskt
exempel erbjuder väl Selinunt-reliefen »Zevs
och Hera», visande Olympens härskare
sittande och utsträckande armen efter sin
gudomliga gemål. Denna relief har Sergel
dock ej sett, utan antagligen någon
sen-hellenisk komposition av liknande art. Den
analoga Sergelska gruppen »Venus och
Anchises», för vilken också hänvisas till
Galleria Carracci, har, även den, antika
reminiscenser. Anchises’ lockomsvallade
huvud har t. ex. en otvetydig likhet med
den sittande Alexander i München, fordom
i Pal. Rondanini i Rom, medan
kroppsformerna påminna om en Herakles! Däremot
finner jag föga likhet mellan Axel
Oxenstiernas staty och den antika statyen
»Talaren» eller Germannicus i Louvren.
Författaren påpekar, att båda stå med nedsänkt
huvud, men det är ju verkligen bra litet. —
De hellenistiska relieferna i Pal. Spada och
på Kapitolium borde slutligen författaren
ihågkommit.
Men utom av dylika inspirationer
påverkades Sergel naturligtvis av antikens hela
formspråk. Han, liksom andra samtida
skulptörer, strävade i blind beundran att
bilda sin stil efter den klassiska konstens
mönster, att »se naturen genom antiken»,
som parollen lydde. Att det trots allt
detta ej stannade vid något slaviskt
efterbildande, torrt och schematiskt, en blek
skuggvärld blott och bart, varav nyantiken
tyvärr bjuder så mycket, därför ha vi att
tacka hans levande känsla, sprudlande
originalitet och respekt för verkligheten. Hans
skapelser fingo dock till syvende och sist
hans egen prägel. Icke glädja vi oss åt
många av nyantikens konstnärer. Som
konstriktning tilltalar den oss
huvudsakligen endast i början av sin tillvaro, när
den ännu mänges av vissa andra
tendenser, och när den nyvaknade entusiasmen
för en återupptäckt fornvärld ännu
flammade som livligast. Det fordrades en
Sergels konstnärliga genialitet för att nästan
aldrig ett ögonblick blodlösa, skugglika
avbilder skulle växa upp ur denna i mycket
okritiska dyrkan — den gällde ju oftast en
ganska medelmåttig kopistkonst — utan
verkligen levande konst i evighetens tecken. Om
vilka nyklassicister kunna vi väl säga detta?
Harald Brising tänker, att döma av några
meningar i det vackra slutkapitlet om
Sre-gels konståskådning, kanske alltför väl om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
