Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Gustaf Kolthoff. En naturvän. Av A. Klinckowström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
A. KLINCKOWSTRÖM
Den äggsamlande skolgossen,
nöjesjägaren, som dras ut ur stadslivets
kvalm av kärlek till den fria idrotten
i naturen, hade hans fulla sympati,
och mot det »professionella»
djurskyddet och dess agitatoriska metoder
intog Kolthoff" en utpräglat reserverad
hållning. Gällde det däremot ett
systematiskt försök att i vinningslystnadens
och snikenhetens tecken utrota eller
förfölja en djurart eller beröva den
förutsättningarna för dess tillvaro, då var
Kolthoff alltid redo att bryta en lans för
den förfördelade, evad det nu gällde en
faunans prydnad och stolthet som
björnen eller en obetydlig småfågel. Hur
varm är ej hans förbön för våra städers
husvilla duvor, hur till hjärtat gående
hans försvar för den förföljda gråsparven:
Du lilla pigga gråsparv, du är min vän sen
min tidigaste barndom. Du var den första fågel,
jag lärde känna, och jag minns dig så väl, där
du satt på min fars takås och ropade
»jäpp-jäpp>. Jag tyckte om dig då, när du sjöng
din enkla visa för mig, och du är mig kär än
i dag, oaktat all din odygd .... Detta
ständigt i pressen uttryckta hat mot en liten fågel
är för djurvännen plågsamt och rått. Det är
ej vackert av människan att hata något djur,
även om det gör henne skada. Man kan väl
ändock ej begära, att en liten fågel skall förstå
detta. Vi böra tycka om djuren, förminska
deras antal, om det blir för stort och om de
göra skada, men vi ha ej rättighet att hata och
böra minst av allt hos det uppväxande släktet
inplanta hat mot något djur. Även djuren böra
ha rättigheter här i livet.
Från Fyrisstadens gator, där han
ständigt känt sig främmande, längtade
Kolthoff allt mer ut till livet i det fria,
och då, hunnen över livets middagshöjd
och ej mer så rörlig som fordom,
tillfällena till jakt minskades och de långa
strövtågen började ta på krafterna,
flyttade han ur staden ut på landet, där han
i en av de av honom skildrade oaserna
på Uppsalaslätten, hans kära
»Granbacken», byggde sin ålderdoms hem, där
han, liksom fordom under Källevikstiden,
kunde i kretsen av de sina leva
omgiven av hundar, tama djur, blommor,
insekter och fågelsång. De ordalag, i
vilka han skildrar detta nya hem, utgöra
en parallell till hans ungdoms hänryckta
dityramb över västkustens fjordar och
berg:
De äro täcka nu dessa stenbackar i
högsommarens fägring, men kanske ännu täckare
om våren. Då, när backsippan kläder kullen
blå, när gullvivan förgyller renarna, Calthan
dikeskanterna och när den vita Saxifragan
sprider sin mandeldoft över backen. Vackra äro de
även, när vintern brett sin vita slöja över
stenkumlen, när granarnas grenar tyngas av snö,
och allt är så vitt, så rent och tyst. När
endast barrträdens friska grönska lyser fram ur
trädens vita klädnad, när rönnbären glöda på
rimprydd kvist, och när domherrar och
snöskator flaxa i rönnarna och ge liv åt den
slumrande naturen. De äro sköna, när solens strålar
kläda kullen i glittrande guld och när månen
i kyliga vinternatten breder sitt matta sken över
den snöhöljda nejden. Jag älskar dessa små
stenbackar. Jag har byggt mig en stuga i en
av dem och hoppas där att tillbringa mina
återstående dagar.
Hans hopp gick i fullbordan. I
oktober 1913 såg författaren till dessa rader
Kolthoff för sista gången. Det var på
Bjurfors’ kronopark, där den
sextioåttaårige jaktveteranen med liv och lust
deltog i den av hans gamle vän, direktör
Wahlgren, anordnade älgjakten och till
långt in på natten, tronande glad och
vänsäll i de unga skogsmännens krets,
lät sina minnens ådra flöda. Några få
dagar därefter, d 25 oktober, slog budet
om hans död vida kretsar av vårt folk
med sorg och saknad. En häftig
förkylning, -— måhända ådragen under
ovannämnda jakt — hade gjort slut på hans
rika och sällsynt lyckliga liv. Ödet, ända
in i det sista bevåget sin gunstling, hade
besparat honom ålderdomens tunga lott,
de brutna krafternas och slappnade
sinnenas tragik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
