Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Stockholmska muser. Musikrevy januari—april 1915. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STOCKHOLMSKA MUSER
285
begåvningar av första och andra storleken:
fru Ida Ekman, Ackté, Maikki Järnefelt
och nu sist Signe Liljequist — tillåter
mycket väl en uttolkning till favör för den
försyn,
som floder överallt placerat,
där stora städer stryka fram . . .
Ingenting hindrar från att driva den
teleologiska betraktelsen ännu ett steg: ty
den Liljequistska stämman besitter just den
djupa varma själstimbre och det starka och
dock försynta patos, som utgör den finska
sångromansens bästa andliga rekvisita.
Bilden av en allvarligt syftande sångerska,
visserligen ej omsvärmad av de lyckliga
mimiska genier, som utgöra den Monradska
konstens hjälptrupp, men i gengäld med
något av parcernas tunga och bjudande
skönhet över sin musikaliska förkunnelse:
denna i stars och divors tid ovanliga bild
kvarstår för minnet som en av säsongens
starkaste.
Den ryske violinvirtuosen Issay
Mit-nitzsky gav sitt bästa som César
Francktolk. Där förefanns en tydlig entente
cor-diale. Hans intelligenta, sobra intonation
och uppfattningens något nervösa
spänstighet gjorde honom härvid goda tjänster.
Tvehågsnare måste man ställa sig till hans
Beethoven-spel i Konsertföreningen. Ett
»modernt» jagande tempo piskade honom
som en erinnyer-förföljd från sats till sats,
från skönhet till skönhet i denna
D-durkonsert, där Beethoven med ömsintare hand
än annars utformat passageverk och
fiori-turer.
Ignaz Friedman färdas gärna bland de
hyperboréer, bland vars vackrare sidor
vidsträckt artistisk gästfrihet är en. Han torde
också numera vara att räkna till de
virtuoskometer med ändliga omloppstider, som
årligen korsa det stockholmska firmamentet!
Ett öde förföljer ofta pianospelets stora
teknici: vanskligheten att finna svårigheter,
som kunna stimulera deras krafter och
bevara dem från att blaseras. I denna
fördömelse är också Friedman. De gamla
mästarna Gluck, Dandrieu, Scarlatti m. fl.
erbjuda honom i originalsättning ringa
intresse — såsom tekniskt för blygsamma.
Följaktligen måste de förbättras, tillkompli-
ceras, påbyggas. Turen tyckes nu också
ha kommit till — Beethoven och Chopin,
vars gessdurs-etyd framfördes i vanligt läge
och i upp- och nedvändning. Man
avvaktar med en lätt spänning den tidpunkt, då
hr Friedman kommer att presentera
1800-talets klavérmästare i en baklänges
tolkning. . . »Det sköna är svårt», heter det.
Tyvärr tillåter den gamla grekiska formeln
ingen ömvändning — åtminstone ännu icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
