Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Fredrika Bremer och Frances von Koch. En samling brev meddelade av Malla Grandinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
MALLA GRANDIN SON
grundar sig på; så vittnar rotskottet om
trädet hvarifrån det uppväxt, äfven sedan
detta försvunnit från marken.
Jag har skrifvit till Geijer om dig och
om sista afton jag tillbringade med dig
och de dina. Den står så behaglig i mitt
minne. —
Minns du hur snällt och godt och klokt
midt upp i din egen sorg, du kunde
glömma den för att sysselsätta dig med mig
och trösta och muntra mig i mina
tribula-tioner! God bless, God bless that
bene-volent heart of yours!
Årsta d. 7 nov. 1841.
Hvad ditt bref var mig kärkommet!
Det var tre långa veckor sedan jag hade
hört något ifrån dig och jag tänkte jemt
på dig och frågade om »dödskuggan gick
öfver din själ och ditt ansikte, om du
dukade under för den bittra vågen», så klart,
så rent, som jag sett dig blicka upp mot
himmelens ljus. I ditt bref ser jag både
det förra och det senare. Och det kan ej
vara annorlunda, och — jag är nästan
färdig att säga Gudskelof för både det
förra och det sednare! Lidandet och
smärtan ha länge synts mig som lifvets mörka
genier. Nu icke mera så. Jag har sett,
att de kunna vara lifvets goda englar. —
Hvad jag under dessa olika intryck af
lifvet förnämligast känner är — en stilla
tacksam glädje öfver — att lefva! Att ha
vaknat på jorden och fått ögon att
betrakta lifvets många arter och gestalter,
och himmelens öfver dem alla med dess
strålande ljus. Och du Frances, måste dela
med mig denna känsla, och Gud gifve alla
kunde dela den!
Men hvarför finner min söta Frances
det svårt att läsa saker som kunna vara af
lättare art och mera muntrande för Nils!
Den der himmelska födan vi talat om
finnes inom alla grenar af litteraturen. Din
nation tror jag är i allmänhet alltför
mycket böjd att göra en skarp skillnad
emellan det religiösa och verldsliga (jag menar
icke ondt — verldsliga) lifvet. Och likväl
är den egentliga öfningen (askes) i bön
och religiös läsning blott en disciplin eller
ett medel till utbildande af det egentliga
lifvet i Gud (eller i Christo) nemligen det
kärlekslif, i hvilket vi blott andas och lefva
för att göra alla omkring oss lyckliga.
Jag vill också tala med dig om bond-
bröllopen här och brudarna som jag klädt
och bortgifvit vid vigseln till deras äkta
män. Bröllopen äro de enda tillfällen då
folklifvet här på orten blommar i någon
prakt och egenhet. Och vid dessa båda
bröllop hade vi vackra brudar och mycken
grannlåt och det klaraste solsken; så att
allt var rätt gladt och vackert. Den ena
bruden (min favorit af de två) var till växten
som en ekstubbe, men på denna stubbe
satt ett hyggligt hufvud med blomstrande
kinder och ett par rätt vackra blå ögon.
Hon var känd som den starkaste flickan
under godset, och som den der bar sin
tunna råg på ryggen som ingenting. Det
hindrade ej att på motsatta sidan af ryggen
satt ett rätt rikt och varmt hjerta hvars
trogna kärlek för en viss ung bonddräng
(nu hennes man) kämpat i flera år mot
föräldrarnas och släktens motstånd mot
hennes förbindelse, som ansågs som en
mesallians, ty hon är en förmögen
bonddotter och fästmannen var blott fattig dräng.
Emellertid segrade kärleken, och prästen
och solen välsignade de trogna älskandes
förening här i salen d. 23 oktober. Och
apropos — hvad brudvigseln är oändligt
vacker! Jag blir alltid så rörd deraf när
jag hör den, att jag vore färdig låta viga
mig om — en brudgum vore till hands.
Årsta den 19 nov. 1841.
Det är sena aftonen nu min lilla Frances,
och stjernorna tindra i den vinterklara
qvällen. De vänliga, de underliga! Hvar
afton, då jag, innan jag går till sängs, ger
dem min afskedshelsning, ser jag Orion,
som då svängt sig upp midtför södra
fönstret till mitt skrifrum; han förefaller mig
alltid som en dansör i attityd på ett ben,
men tindrar så härligt med sitt bälte af
juveler, att jag ovilkorligt äfven måste ställa
mig i attityd (ehuru i en annan) och tänka
med den gamla Siarens (Barachs) ord:
Stjernorna lysa i deras ordning med glädje
för dens skull, som dem skapat hafver. —
Ack, de äro så vältalande i deras tysta
strålande.
Nästan lika stilla som de vandra,
vandra också mina dagar. Gudskelof för deras
frid! Enslighet under en längre tid är mig
en ny bekantskap och till börja med
åtminstone, mig lika förtjusande som för
andra den första kärleken! Utom en och
annan individ af det hedervärda bonde-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
