Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Irrblosset. Av Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRRBLOSSET
Av GUSTAF ULLMAN
IN HUSTRU är hos sina
föräldrar över nyår, jag hade
inte tid att följa henne och
barnen, som jag gärna ville,
— men stig in och värm dig! Vi få
ta det på ungkarlsmanér som förr i
världen! Håhå — ja! — Fast gud ska’
veta–. Medan Ivar Thoring hängde
av sig ytterplaggen, pratade han alltjämt
glatt och älskvärt. Hans gäst, och vän
sedan ett årtionde, arkitekten Frans
Äker-mann, stod redan, lång och ståtlig, i sin
alltför snäva frack liksom litet väl
midje-smärt, på tröskeln till den plötsligt fullt
upplysta våningen.
— Fast gud ska’ veta? — upprepade
Frans, med sin vackra, något trötta
stämma, spörjande.
Ivar putsade sitt snögloppvåta och
fryntliga köpmansansikte framför
tamburspegeln och skyndade ut i matsalen, där
han ur buffeten plockade fram glas och
karafler: —
— att jag på dessa, vad är det, sex
års giftermål allt grundligare tappat
smaken för vildfågelslivet. Det ska’ vara
du, gamle gosse, som för en gångs skull
kan locka mig ut på —. Ja, det var
gränslöst roligt, att vi skulle törnå ihop!
Jag tänkte ju bara fördriva min afton
med att se det där förträffliga
skådespelet, — och se’n gå hem och lägga
mig, i dygdig enslighet. — Så mitt i
vimlet, i foajén — vem får jag se! —
— Hm. Ja, — oss emellan, inte var
det för det förträffliga skådespelet som
jag fanns där — inföll Åkermann och
sjönk ned i en hörnsoffa.
Nu svarade den livlige värden inte
alldeles genast. Han visste verkligen,
genom hörsägen, vad som för
närvarande höll hans väns intresse fånget.
Särdeles gammal var historien visst inte;
just dagen förut hade den av en slump
på ett lunchställe kommit till Thorings
öron, och den dam, vilkens namn däri
flätats till Frans Akermanns, hade helt
nyss låtit tala om sig i sammanhang
med en helt annan herre. Ivar förstod
med detsamma, att det var fru Lytti
Lang och ingenting annat, som fört
arkitekten till teatern den kvällen. Det
förvånade honom till en början att inte
finna dem tillsamman, — han kunde tro
dem bägge om litet av varje i den vägen.
Men, snart nog märkte han, att den
mycket utrustade unga frun visade sig
där med, eget nog, sin egen lagvigde
make, bankiren, och en splitterny, knappt
fullvuxen mansperson, kanske en släkting.
Och i Akermanns elfenbensbleka, alltför
regelrätt stilfulla drag kunde han läsa
en mulen tanke:
— Hon gör rätt i att gå ut så här också,
— men inte kan jag riktigt med det
ändå! —
Han var svartsjuk, otvivelaktigt. Han,
— för fru Langs skull! Thoring kunde
nog förstå det, på sitt sätt, — men
varken förklara eller försvara det. Och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
