Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
381
Moses hade rätt, då han på grund av
människornas vrånghet gav dem skiljobrev, och
det blir nog bäst att ej ta bort
skilsmässan i den nya äktenskapslagen. Det hindrar
inte att man bör vara försiktig innan man
förlovar sig. Det får man lära sig på ett
mycket angenämt sätt i de Caillavets och
de Flers Äventyret.
En god egenskap, som Strindberg saknade
och som i allmänhet brukar felas hos
profeter, nämligen takt, finnes i rikaste mått
hos denna franska författarfirma. Vilken
åsikt man än må ha i diskussionen
»Kultur eller culture», säkert är att takt är ett
av de säkraste bevisen på förfinad och äkta
odling. Den finnes hos en fin fransk kokott,
hos en enkel svensk bonde, hos en japansk
samurai, hos en engelsk gentleman, hos en
indianhövding, och det påstås, att Fredrik II
Hohenstaufen varit mycket taktfull.
Jag har sett en herre som var så van
vid uteliv, att han ej vågade sig på
bjudningar i hem, ty han visste inte hur man
skulle tala med »familjeflickor», och ibland
har man, då det gäller franska bulevardpjäser
den känslan, att författaren känner till
damer de toutes les coldeurs, bara inte la
jeune fille, som man tänker sig så vit, att
hon blir nästan lika tråkig som paradiset.
Hos de Flers och de Caillavet finns
ingenting af denna undrande häpenhet över
oskulden! Om detta skådespel icke är
litteratur, så är det, som doktor Kleen säger om
sin svenska, något som är förbaskat likt
litteratur och som alla, t. o. m.
litteratur-historici, kunna förstå. De Caillavet dog
för en kort tid sedan. Den genomlustige
författaren var, det vet jag av egen
erfarenhet, också personligen vinnande och
trevlig. Han har i sin sista pjäs gjort sitt land
och sitt folk en tjänst. Ur detta skådespel,
skrivet utan annan pretention än att roa,
uppstiger liksom en doft av friskhet. Man tänker
på Bourgognes röda viner, på stora
persikor, på visans, skrattets och de glada
gummornas land. Glädjen är också en
bakteriedödare. Jag kunde ej utan rörelse höra
på farmor och hennes jungfru, så fyllda
med förväntningar och livslust, utan en
tyst önskan: måtte detta glada, i ordets
alla meningar tappra franska folk, som
trives bäst av alla på jordens yta, ej få det
trängre och ej såras alltför blodigt av ett
järnhårt oförskyllt öde!
Hélène — fru Bosse — lever hos sin
mondäna rika tant. Man kan kanske.också
tillägga farbror, ehuru han ej har mycket
att säga. Då ridån går upp skall hon om
en liten stund giftas med en ung förmögen,
ordentlig herre, Le Barroyer, vilken
grevinnan d’Eguzon — fru Lindberg — hade
övertygat om att han älskade Hélène och
som dessutom hade mer än som behövdes
i räntor. Hélène däremot tyckte att
fästmannen var litet väl ordentlig. Han hade
t. o. m. annoterat bröllopsdagen, »inte för
att han inte skulle kommit ihåg det ändå
men av gammal vana». Mest bidrog till
hennes tveksamhet en stark känsla för
hennes kusin André, en ung diplomat, för
tillfället i Wien, som hans mamma, grevinnan
d’Eguzon, med fransk moderlig energi
lyckats skilja från Hélène genom att gömma
hans brev till henne och med henne tala
om Hélènes »plikt att offra sig för hans
lycka».
Man har just fått en känsla av hur
oursäktligt tråkig en snäll herre kan vara,
då Le Barroyer — de Wahl — så blygsamt
och sanningsenligt berättar om hur
obetydligt allt blir, som han får att göra med,
och författarna ge samtidigt i skildringen
av bröllopsgästerna en knappast karikerad
bild av franskt societetsnosk. Men detta
franska pladder är i alla fall »det bedste
af det Slags», och Madame de Staël hade
nog ej så orätt då hon säger, att »Paris
är den stad, där man bäst kan undvara
lyckan». Men det var precis den som Hélène
ej ville undvara, och då hennes för detta
beundrare André — herr Kåge — plötsligt
som en objuden gäst uppenbarar sig i sitt
föräldrahem, förmår han henne i sin
bruddräkt att rymma med honom tre minuter
före vigseln. Tablå! Och där stod den
förbryllade tråkmånsen, som nästan snuddat
vid Hélènes orangeblombukett.
Bröllopsklockorna dånade, och en skur av smattrande
anteciperat svärmodersovett utöstes över
den oskyldige.
Nästa akt försiggår på en liten
lantgård, dit det nygifta paret på Hélènes
önskan skulle göra sin bröllopsresa. I
närheten bodde farmor — fru Håkansson —, som
velat redan på bröllopskvällen mottaga och
lyckönska de båda unga. Samtalet mellan
henne, hennes doktor och trotjänarinna
Jeantine — fröken Åhlander — , då de vänta
de nygifta, hör till glanspunkterna. Vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
