Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38o
CARL G. LAURIN
Fot. At. Jæger
ANDERS DE WAHL SOM LE BARROYER
I ÄVENTYRET.
debatten om möjligheten att framkalla ett
framtida maskulint resultat erkänner
doktorn blygsamt »vetenskapens bankrutt» i
detta avseende, men då framkastar Jeantine
ett säkert sätt, som duger både för gifta
och ogifta. En kvist rosmarin, lagd på
sängkammartröskeln vid midnatt, och den
enklaste medborgare blir befriad från den
oro, som vid liknande tillfallen
genombä-vade tsaren av Ryssland Farmors religiösa
betänkligheter mot att detta skrock skulle
förtörna Gud, lugnas av Jeantine med orden:
»han är för gammal för att bry sig om
sånt där; nej det sköter de där små om,
som krångla då man skall vända steken».
Bäst det är anlända Hélène och André,
som snart genom farmor få reträtten
avskuren. Farmor tar honom för Le Barroyer,
ett af de kostligaste förväxlingsmotiv jag
sett på scenen, och situationen blir
slutligen så behaglig och så pinsam, att de unga
ej kunna förmå sig att berätta förmiddagens
skandal. Så blir det godnatt, och man
måste verkligen lyckönska författarfirman
till den starka och fina kärleksscen utan
spår av sentimentalitet, efter vilken paret
beslutar sig för att sova, Hélène i säng-
kammaren, André på en stol i matsalen.
Klockan tolv midnatt kommer farmor med
rosmarinkvisten och hittar André på sin
minst sagt okomfortabla stol. Det blir
hennes förvåning öfver hur nutidens ungdom
kan konstra till allt naturligt, som blir
droppen, hvilken kommer bägaren att flöda
över. Farmor, den gamla beundrarinnan
av George Sand, framkallar ofrivilligt en
situation, som denna romantiska
föresprå-kerska för känslans absoluta rätt och för
vilken statliga synpunkter betyda föga,
skulle ha glatt sig åt. Och det skall vara
snustorra etiker som opponera mot denna
logiska, mänskliga och estetiska lösning.
Etiskt hade det varit bättre, om Judas
Iska-riot ångrat sig, avstått från hängning och
grundat ett hem för spetälska med de
trettio silverpenningarna. Estetiskt känna vi,
att han gjorde rättast i att hänga sig. Etiskt
hade André bort återintaga sin stol och
bege sig ut på en tidig morgonpromenad.
Då hade han mött Le Barroyer, som i
sol-baddet närmade sig det lilla vita huset i
den lummiga trädgården. Farmor blev litet
häpen, då hon fick se honom, som nästan
var Hélènes man, göra sin entré, och efter
ett väl farsartat accelerando, under vilket
Andrés mor och far anlända, tvingar greven
sin maka att samtycka till äktenskapet
mellan André och Hélène. I motsatt fall
skulle han — greve d’ Eguzon — icke som
vanligt resa till Egypten under vintern.
Då grevinnan hade vant sig vid det fria
och behagliga gräsänkeståndet gav hon med
sig, och man har anledning förmoda att
förlovningstiden blev mycket kort. Med
utsökt konst gjorde herr de Wahl en både
mänsklig och rolig typ av den omänskligt
tråkige Le Barroyer. Någon sorts glad men
fånig självkänsla strålade från hans
soignerade bråcktyp. André — herr Kåge — hade
ingen lätt roll. Lika okritiskt som
älskarinnan ser på älskaren, lika kritiskt blickar
publiken på honom. Men André-herr
Kåge har rätt till omdömet: en elegant,
diskret och passionerad älskare. Farmor
— fru Håkanson —, som i Paris blev styckets
kärnpunkt hade både det myndiga och det
friska samt det lilla stänk av naivetet, som
borde finnas. Hélène — fru Bosse — var
den sötaste och riktigaste lilla franska flicka
man kan tänka sig. Liten konventionell
utanpå, men då det gällde livslyckan så
grep hon efter den på en gång klar, säker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
