Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Samuel Fries. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486
LYDIA WAHLSTRÖM
INTERIÖR FRÅN KYRKOHERDEBOSTÄLLET
I OSKARS FÖRSAMLING.
vetenskapliga sällskapet i Stockholm, vars
ordförande han var till sin död och som
med åren tycktes bli hans skötebarn.
En frikostig anonym donation till
sällskapet satte honom i stånd att från 1913
börja utgiva en serie »Mittheilungen der
Religionswissenschaftlichen Gesellschaft
in Stockholm», en bland de ytterst få
på främmande språk i Sverige utgivna
tidskrifterna och den enda, som kan ge
utlandet en föreställning om svensk
teologi. Det innebar för Fries en desto
större glädje, som hans fosterländska
hjärta alltid plågats av att svensk
religionsforskning på andra håll var så föga
känd. Han hade svårt att smälta Adolf
Harnacks yttrande till undertecknad 1904:
»Es geht sehr langsam in Schweden, sehr
langsam», och det var honom säkerligen
en stor fröjd att under Harnacks besök
i Stockholm för några år sedan få bidraga
till korrigerandet av denna uppfattning.
Den, som haft lyckan att på nära
håll följa Fries’ arbete i
Religionsvetenskapliga sällskapet, fick nog det
intrycket, att man här hade det bästa
och helgjutnaste hos honom. I små
»meddelanden» — improviserade
redogörelser för »nya rön», som man under
upplysningstiden uttryckte sig — på alla
möjliga områden av sitt vidsträckta ämne,
samhörigt som det är med allt slags
filosofi, ästetik, klassisk filologi, arkeologi
och folkloristik, strödde han frikostigt
omkring sig frukterna av s. k. lediga
stunders trägna vetenskapliga studier.
Här var man i tillfälle att beundra inte
bara hans kolossala arbetsförmåga, utan
även hans oförställda glädje över alla
verkliga »upptäckter», även om de
kullkastade hans egna hypoteser. Det låg
någonting smittosamt medryckande i
denna mången gång i de enklaste, ofta
humoristiska vändningar framträdande
glädje över sanningen som sådan.
Säkerligen har han icke från
predikstolen kunnat skänka rikare uppbyggelse
i detta ords djupaste bemärkelse än vad
han gav i detta sällskap, om vars rena
konfessionslösa vetenskaplighet ingen
kunde vara mera ängsligt noga än han.
Säkerligen ha många av de stilla i
landena också undrat hur all denna
vetenskaplighet kunde rimmas med en
positivt kristlig tro. Även för de
många bildade, som i likhet med Ellen
Key se upp till katolicismen just för
dess romantiska orimlighets skull och
hata all modern protestantisk
»halvhet» med något av det hat man erfar
inför det fruktade okända, var Fries’
personlighet en stötesten. Vem har t. ex.
inte observerat hur Hjalmar Söderberg
»förföljt» hans trygga lutherska väsen
— om man nu skall använda ordet
förföljelse om något, som föremålet
troligen aldrig brytt sig om! Hur skulle
väl en Anatole France’s lärjunge, om
han också fått lära känna Fries person-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
