Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Samuel Fries. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMUEL FRIES 487
ligen, ha haft någon resonnans för en
så frisk och kraftig germansk typ som
han var? Är det över huvud lätt att
fatta en personlighet, som trots all sin
skarpa offentliga polemik, alltid
munt-ligen uttryckte sig vänligt om sina
motståndare och bokstavligen tog den kritik
han fick ad notam till förbättrade
upplagor av sina böcker? En personlighet
med så hänsynslös vördnad för
vetenskaplig sanning, men med lika starkt
»prelatensisk» vördnad för den
statskyrka, i vars hägn han, trots allt, dock
såg den vetenskapliga forskningen
trivas; så manligt fri från salvelse och
pietism och ändå barnsligt from i sin
tillit till att vad han upplevat varit till
hans eget bästa, även om livet hindrat
honom från att fullfölja sitt käraste
arbete? De, som betvivlade Fries’
personliga fromhet, togo 110g mången gång
anstöt av hans myckna världsliga
klokskap i den kyrkliga och kommunala
politiken. För dem blir det kanske en
överraskning, att i den först nämnda
postuma boken, där denna klokskap
eljest kanske starkast framträder, också
få läsa hans innersta tanke om
religionen såsom i sitt högsta stadium
fullkomligt höjd över allt samhällsliv: »I de
högre religionerna framträder alltmera
det individuella momentet, som i
kristendomen rent av visar oss det mål, då
den enskilda själens fullkomliga enhet
med Gud uppgår i tankens och
livsgärningens enda bön: Fader, ske icke
min vilja utan din! Denna gudstjänst
i anden och i sanningen innebär även,
att Gud själv uppenbarar sig i denna
människa så fullkomligt, att varje
med-lareskap är obehövligt och således
uteslutet. —–Då detta mål uppnåtts,
är också »religionen» på sätt och vis
övervunnen. Människosläktets andliga
uppfostran är då liksom avslutad».
RABBINEN PROFESSOR G. KLEIN PÅ
BESÖK HOS D:R FRIES.
Mer än ett ögonblick i Fries’ liv hade
säkerligen för honom varslat om detta
övervärldsliga mål. Vackrare symbol
därav än hans eget uppträdande vid den
gamle vännen Kleins grav är knappast
tänkbar. »Det finnes intet land, där
sådant skulle kunna ske utom Sverge»!
utbrast efteråt en jude i min närhet.
Och den, som varit med, glömmer aldrig
den fagra vårdag, då den sörjande
mosaiska församlingen efter ritualets
utförande fick höra den kristne kyrkoherden
på hebreiska och svenska om deras
avlidne rabbin uttala bibelordet: »De som
undervisat många till rättfärdighet skola
lysa såsom stjärnor i evigheten.» Ingen
anade hur snart den kraftige mannen
själv skulle följa efter, när han sedan
läste versen om eldstoden ur Viktor
Rydbergs kantat:
»Salem, Salem ses i fjärran,
fram till fadershemmet, fram!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
