Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Dagar med Wirsén. Av Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49°
MARI MIHI
löfs femtioårsdag, då han stoppade en
bittermandel i den stora
födelsedagstårta, som i Iduns spalter presenterades
henne.
— Låt bli, sade vännerna kring
brasan, ty Gösta Berling är i alla fall det
svenskaste som finnes, näst Hans Järta
och Tegnérs prosa. Och för resten Iår
hon vara ett mycket hyggligt fruntimmer!
Men han lät ändå inte bli.
Bittermandeln skulle dit. —
Det var ju 8o-talet som var utsatt
för hans häftigaste anfall. Men på
80-talet gick jag i skolan och läste inte
annat än indianböcker. Sedermera
fastnade jag för Runeberg, Cervantes,
Carlyle, alltigenom odisputabla herrar. C. D.
W. och jag hade följaktligen ingen
bredare valplats att kivas på. Liksom all
svensk ungdom hänfördes jag av
90-talets Kavaljerer och Karoliner, och på
tal om dessa gingo alltid våra tycken
åtskils. Min värdesättning av
Tavast-stjerna föranledde C. D. W. till ett
uttalande om »omogna litterära omdömen»,
och han grinade illa då jag — vilket
ofta hände — framdrog Houston Stewart
Chamberlains djärva hypoteser till
gemensamt skärskådande.
Den släta franska frasen: tout
com-prendre est tout pardonner var aldrig
hans devis. För honom gällde det
antingen med eller mot. En stridsman var
han alltigenom med ett obotligt och
oläk-ligt sår i hjärtat över att där fanns så
mycket att bekämpa, så föga att
äre-kröna. Dock, lika trotsigt oförstående
och sargande vass han kunde vara, då
det gällde dem, vars vägar icke voro
hans vägar, lika oförbehållsamt var hans
lovordande, lika öm hans hand, då en
stämma höjdes, en ton anslogs, som
väckte ett gensvar hos honom själv.
Sista gången vi råkades, fann jag
honom läsande Bertil Malmbergs dikter.
Med djup rörelse och innerlig sympati
talade han om dem. I hans levnads
afton buro de honom ett vittne om
gryningen av en ny dag, de gåvo honom
aningen om den bris, som redan krusade
ytan, för att snart yra fram i skum och
bränningar.
Helt säkert skulle det varit kvistigt
att på denna jorden uppleta en
människa så kemiskt ren från högmod och
humbug som Wirsén. Yttre glans och
prål, utmärkelser, titlar, världens dom,
allt var honom komplett likgiltigt. Han
brukade säga, att det enda han riktigt
förstod sig på, var kaffe och
fruntimmerskläder — men det bästa han visste
var chokladkräm! En gång, då han à
propos kommit på middag, undrade
värdinnan vad han tyckte bäst om.
— Detta är utmärkt gott, nickade
Wirsén. Och för resten äter jag all
mat, utom fläsk, vilket jag aldrig ens
smakat.
Värdinnan baxnade, ty han hade just
slutat en portion fläskkaré.
Förmodligen trodde han att det var
kalvstek. —
Vid ett annat tillfälle, då ett förslag,
vars framgång låg oss båda nära om
hjärtat, fallit igenom i andra kammaren,
yttrade jag något om parlamentarismens
förfall och undrade, om icke sådana
frågor löstes enklare under en upplyst
despoti. Där var det mindre prat och mera
handling.
— Nånå, sade C. D. W., vi få nog
hålla på representationen ändå. Folket
måste ha ett ord med i laget; annars
blir det snedstyre.
Varpå unga Wirsén inföll:
— Ja, ser du, pappa är egentligen
en förtäckt radikal, fast ingen
genomskådat det!
Den gamle skalden ryckte till och
tryckte handen mot bröstet, stirrade
hjälplöst frän den ene till den andre,
stammande sitt: »Ja-ka-ja-ka», som han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
