Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Dagar med Wirsén. Av Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGAR MED WIRSÉN
491
brukade, då han var upprörd eller
häpen.
— Han påstår, att jag är
ra-adika-al-ja-ka-ja-ka
Skratta gjorde han sällan eller aldrig.
Men jag tror inte, att något roat honom
så till den grad olympiskt som att bliva
tillvitad för att vara anstucken av
radikalism. Långt efteråt påminde han sig
detta. —
— Jag lär ju vara så ry-ysligt ra-
adika-al, ja-ka-ja-ka . . .
$ $
*
En sommar ordinerades han en
brunnskur till Wildungen. Vi överenskommo
att sedermera råkas i Kassel för att
tillsammans besöka Holland och Belgien,
men huvudsakligen skulle vi ägna oss åt
Brügge. Det hade så när burit av än
längre, ty i Brügge kom en älskvärd
inbjudning från lörd Hallam Tennyson,
Poëta laureatus’ son, till Farringford.
Detta både gladde och rörde honom,
ty ingen av nyare tidens skalder satte
han högre än honom som skrivit Idylls
of the King. Att få se Farringford,
där man låtit träden växa så tätt, att
alla slottets rum ligga i ett egendomligt
halvdunkel, kanske ännu nedrökta av
Alfred Tennysons och Thomas Carlyles
evigt bolmande kritpipor. Men färden
skulle blivit för mödosam — först tåg
till Ostende, så båt till Southampton,
så ny båt till Ventnor, så tåg till
Fresh-water, så vagn till Farringford; och han
måste med ledsnad avstå.
Dagen före min avresa telefonerade
Einar Wirsén till mig, att hans faster,
professorskan Hildebrandson plötsligt
avlidit vid en badort på västkusten. Jag
fick själv avgöra huruvida jag skulle
förbereda hans far härpå. Ett brev med
underrättelse om dödsfallet skulle några
dagar senare sändas till Brügge.
Jag inträffade i Kassel vid ettiden.
Wirsén väntade mig utanför det förnämt
trevliga hotell König von Preussen, där
vi skulle bo. Han sade sig hava dröjt
med lunchen till min ankomst. Jag
kilade upp på mitt rum för att öppna
kappsäckarna och göra mig litet i
ordning, fast besluten att åtminstone första
dagen undvika den smärtsamma nyheten.
Det var ganska mycket folk i
matsalen, där vi placerades vid ett särskilt
bord.
— Nå berätta nu vad som hänt hemma
i Sverige, började han.
— Men jag vet just ingenting
särskilt, invände jag ogenerat, läggande för
mig av rätterna och uppmanade honom
att göra detsamma, dock utan märkbar
påföljd — han åt alltid som en fågel.
— Nu måste du tala om vad som
hänt hemma i Sverige! tog han vid med
oförklarlig envishet.
— Vad som hänt — nåja, det var
ju sä sant . . .
Och jag röjde en viss mycket känd
hemlighet, som den där sommaren var
på vippen att inte bli någon hemlighet
alls . . .
Han skakade otåligt på huvudet.
— Nej, det har hänt någonting
annat — någonting annat!1.
Detta envisa, oförklarliga famlande
och forskande efter något, som jag inte
på ringaste vis antytt, utan tvärtom
bemödat mig att undvika, gjorde mig
ytterligt häpen. Aldrig hade jag sett
förmågan att ana så utvecklad och
medveten. För att leda honom från ämnet,
yttrade jag nu, liksom alldeles i
förbigående :
— Apropos, professorskan
Hildebrandson är litet krasslig . . .
Med sin karakteristiska gest kastade
han huvudet tillbaka och lade serveten
ifrån sig på bordet. Så förde han
mycket långsamt sin hand — handen som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:43 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1915/0541.html
