Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Dagar med Wirsén. Av Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49°
MARI MIHI
våldsamt darrade — upp emot
mustaschen. Reste sig och lämnade matsalen,
utan ett ord.
Mot kvällen gick jag upp i hans rum.
Han satt vid fönstret och grät stilla.
— Hur skedde det? sporde han.
— Hj ärtförlamning.
— Ja, jag trodde alltid att det skulle
sluta så. —
Sedermera vidrörde han aldrig detta.
Men jag märkte, att systerns hastiga
bortgång oupphörligt upptog hans
tankar. Det låg mycket av enslighet över
hans sinne, och de stora sorgerna gömde
han inom sig.
Däremot hade han en vana att pina
sig själv med onödiga småbekymmer,
vilka han överallt plockade upp och ömt
vårdade, renodlade. Och på resor
bjudas ju alldeles osökta tillfällen åt den,
som är fallen för dylika betraktelser. —
Så hade vi knappast hunnit polettera
vårt bagage i Kassel, förrän han sade:
— De där kofferterna få vi nog aldrig
se vidare.
Jag invände att vi ju hade våra
po-letteringsmärken.
— Poletteringsmärken — vem bryr sig
väl om de där små lapparna.
Onödigt att tillägga att vi vid
framkomsten alltid erhöllo våra saker. Men
lika regelbundet upprepade han sina
dystra profetior rörande deras
utbekommande. Jag beslöt att ändra taktik. När
vi lämnade Haag, avvaktade jag därför med
spänning den numera oundvikliga
kappsäcks-profetian. Den uteblev icke heller.
— De där stackars kofferterna äro
nog putsweg för alltid — eller vad tror du ?
— Ja, medgav jag genast, det är även
min åsikt.
Han ryckte till, och de svarta
ögonen blevo ännu större.
— Tror du verkligen det?
— Jojomen — de här holländarna
äro inga herrar att lita på.
— Men vi ha ju ändå våra märken,
fortfor han, och överallt annorstädes ha
vi ju fått ut bagaget. . . ja-ka-ja ka . . .
Jag skakade på huvudet, skådande
allting i svart.
Naturligtvis gick allt som det skulle. —
Det var emellertid först i Hamburg,
på hemvägen, som all hans oro och
undran för resa och framkomst, för
biljetter och bagage, för avgångstider och
platsnummer slog ut i sin friaste och
fullaste blom. Och det är att märka
att han alltid högst ogärna meddelade
andra sina bekymmer. Så ytterligt rädd
var han att störa eller stöta eller såra,
att man vanligen tum för tum fick lirka
fram hans farhågor för att slå ihjäl dem,
då man halat fram dem i dagsljuset.
Redan på morgonen undrade han om
det skulle vara svårt att påföljande afton
erhålla ett par första klassens
sovvagnsbiljetter till Stockholm. I fall jag sagt,
att det varit högst troligt, om inte i
det närmaste otvivelaktigt att biljetter
stode att få, hade hans grubbel ändå
fått näring i denna avlägsna möjlighet,
även om han inte vetat att han reste
med en som ständigt räknade med den
mest desperata och befängda otur.
Därför föreslog jag att telegrafiskt
beställa biljetterna i Malmö, något som
genast rönte hans allra ljusaste gillande.
Fore lunchen avsände vi denna depesch,
varefter vi togo en åktur genom staden.
C. D. W. var nu idel solsken. Vi
besökte konstgalleriet, där han snart slog
sig i språk med vaktmästarna, talande
med dem om tavlorna, om Hamburg
och om Tyskland på detta sätt mot vilt
främmande folk som hade han känt dem
i åratal. Och de trumpna museiväktarna,
annars så preussiskt tillknäppta och
otillgängliga, blevo tillmötesgående, angelägna
att korrekt besvara hans frågor, att
påpeka nya förvärv av Lichtwark — vilken
då härskade här — tills C. D. W., trött
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
