- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufjärde årgången. 1915 /
496

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Dagar med Wirsén. Av Mari Mihi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

49°

MARI MIHI

låtit sig om dess artistiska förtjänster,
dess tekniska utförande, de minutiösa
detaljerna och det förmodade saluvärdet.
Men för ledamoten i Nationalmusei nämnd
blev anblicken av Genteraltaret
uteslutande till religiös uppbyggelse. Utan
ett ord satt han länge, länge och såg
på denna målade legend, vilken liksom
innesluter den döende medeltidens själ,
då och då skymmande blicken med
handen.

Lever jag i hundra år, skall jag
aldrig glömma huru han reste sig och tog
avsked. Han nickade med tårar i sina
gamla ögon och med de darrande
armarna utbredda liksom till famntag. Och
med en sista blick på änglarna,
apostlarna, helgonen och riddarna, stammade
han:

— Farväl, farväl, nu får jag aldrig,

aldrig se dig mer . . .

* *

*



Den 7 juni, materialismen,
nystav-ningsukasen, denna »den nagelnya tokota
skrivarten», som för två hundra år sedan
äcklade Urban Hjärne, samt demokratiens
genombrott under liberalismens ledning
— allt detta förgrämde hans sista år.
Strax före sin bortgång uttalade han i
ett brev sin innerliga förhoppning, att,
för fosterlandets välfärds skull, ministären
Staaffs dagar måtte varda få.

Han fick inte uppleva detta, ej heller
borggårdstalet, ej heller världskriget, fick
inte skåda alla dessa händelser, vilka
bilda den grund, på vilken vi skola
bygga vidare.

Strider, motsägelser, simmandet mot
strömmen hade omsider gått honom sä
i blodet, att något annat inte tycktes
möjligt. Han kämpade till sin sista stund
och föll på redutten.

Två gånger dog han, ty livet tycktes
redan hava flytt, då han vaknade ånyo,
lät kläda sig och med fenomenal energi
släpade sig från rum till rum i den stora
våningen. Så intog han åter bädden.
Aftonen därpå klockan sju gick han
bort, evigt, uppriktigt och oföränderligt
saknad av alla dem, som stått honom
nära. —

Länge hade han trått efter vila, och
döden kom som en kär vän. Hans sista
ord voro vänliga och glada. Då jag fick
dödsbudet, rann mig i minnet ett yttrande
han fällt. —

Mellan Rotterdam och Amsterdam
passerade vi ett brett vatten.

— Här faller Rhen ut, sade jag.

Wirsén reste sig, skådade ut över

den trötta gamla floden, som äntligen
nådde sin längtans Ocean. —

— Här faller Rhen ut, upprepade
han. Och tillade: Det kan den också
behöva! —

Even the weariest river winds somewhere
lo the sea!

I döden hade han det lugnaste,
vissaste, mest förandligade uttryck över de
bleka, rena dragen, där han vilade med
Karl XIII:s-riddarnas kors och röda
snodd på armen. Alla bittra strider voro
lyktade, fanorna sänktes för den
outtröttlige, oförskräckte stridsmannen, som
ingått i sin Herres glädje.

Begravningen i Storkyrkan var
stämningsfull och gripande. Strängnäsbiskopen,
som förrättade den, var själv så rörd, att
han då och då måste avbryta griftetalet.

Han jordades på Uppsala kyrkogård,
där skalderna sova. Då han slutat sina
studentår, men innan han lämnade
universitetet, köpte han sig en gravplats
där. Han ville dit tillbaka! —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1915/0546.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free