Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Goethe på Dornburg. Av Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53*
HELENA NYBLOM
då han läste inskriften. Sedan gav han
den förste arbetaren en dukat och de
andra en vacker penningsumma att dela.
Goethes många vänner kunde dock inte
låta bli att fira honom, och under loppet
av dagen kommo frukter, kransar och
bakelser från Weimar. Storhertigen av
Mecklenburg-Strelitz skickade en dyrbar
klocka, och olika författare begåvade
honom med sina böcker.
Liksom Goethe visade stor vänlighet
emot sina tjänare, kände han också
varmt för barnen.
En dag ledsagade han en besökande
genom trädgårdarna till utgångsporten.
Då de gingo förbi en gräsplan, fingo de
syn på en liten vacker gosse, som låg
på ryggen i gräset och sov med
händerna hopknäppta över bröstet.
»Vi ska’ inte störa honom i hans
lugn», sade Goethe. »Ty just sådana
som han hörer himmelriket till.» Kort
därefter gick han samma väg tillbaka.
Han stannade bredvid den sovande
gossen, grep i sin västficka och tog
fram en slant, som han stack in mellan
»
gossens hopknäppta händer.
Goethes tankar om och förhållande
till de härskande furstarna får man ett
ganska klart begrepp om genom hans
uttalanden i ord och brev från
Dorn-burg. Oaktat sin nära vänskap till
hertigen av Weimar, betraktade han honom
dock alltid som stående högt över sig själv.
Han nöjde sig med ett rum på det
gamla slottet, och ett litet
mottagningsrum, och då hertig Karl Friedrich skrev
till honom och erbjöd honom att flytta
över i det mellersta slottet, ville han
på intet vis mottaga hans anbud. »Det
passar sig icke för mig att bo i samma
rum, där de »högsta herrskapen» bruka
residera vid sina besök här», yttrade
han till Sckell. Han anhöll blott om att få
nyckeln för att kunna taga emot
förnäma gäster i slottssalen.
Då Goethe hade varit på Dornburg
en tid, hade han besök av arvhertigen
Karl Alexander. En morgon efter
dennes avresa, då Sckell som vanligt kom
in för att önska Goethe god morgon
och fråga efter hans befinnande, kom
Goethe honom vänligt tillmötes och
sade: »Nå, min kära vän, vi bli för
varje dag mera förtroliga, därför ämnar
jag nu ställa en samvetsfråga till er:
Vad tänker ni egentligen om vår furste?»
vartill Sckell svarade: »Det är onekligen
en samvetsfråga, ers exellens, men som
jag genast kan besvara. Jag fruktar
Gud, älskar mina furstar och skall gärna,
om det gäller, ge mitt liv för dem. Jag
ärar och aktar mina förmän, söker leva
i frid och vänskap med alla, står fast i
tron och hoppas det bästa.» Goethe
lade sin hand på hans axel och sade:
»Det är rätt gjort av er. Stå fast i
tron, ty om vi hålla fast vid den, kan
ingen beröva oss tron på odödligheten.
Nu skall jag också säga er, varför jag
har riktat denna fråga till er. Ni ser
väl unga människors framfart, när de
sätta sig upp emot furstarna och skulle
vilja avsätta dem, ja, till och med beröva
dem livet. Det är sant, att »Jugend hat
kein Tugend» (ungdom har ingen dygd).
De unga människorna skulle göra bättre
i att hänga näsan över böckerna;
furstarna äro tillsatta av Gud. Därför
kalla de sig också »av Guds nåde».
Men därtill ha de ingen rätt, ty alla
människor äro ju komna till världen av
Guds nåd. Den tid skall komma —
fastän inte jag får uppleva den — då
man också i Tyskland kommer att sätta
sig upp emot furstarna och försöka att
stöta dem från tronen och själv stifta
lagar. Men till sådant är folket allt för
odugligt, fastän det nog är i stånd att
slå till. (Dazu ist es zu misérable aber
zum Zuschlagen capable».) De rätta
lagarna, dem Gud har stiftat, finna vi i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
