Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Goethe på Dornburg. Av Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOETHE PÅ DORNBURG 545
fann de båda skyldiga vid bästa lynne.
Då han omtalade för dem, att Goethe
upprepade gånger hade ropat på dem
kvällen förut, fick bjällran ju ett annat
läte. Isynnerhet var Friedrich
förtvivlad och stod inte till att lugna. Då
Goethe ropade på sitt kaffe, blev han
likblek och vacklade upp för trappan
med kaffebrickan. Sckell, som var
nyfiken hur det skulle avlöpa, smög sig
efter honom och lyssnade vid dörren.
(Något som tyckes ha varit mycket
vanligt på den tiden.) Då Friedrich
kom in, sade Goethe:
»Nå, nå, du darrar ju som en
stackars syndare! Ställ nu kaffebrickan ifrån
dig, annars tappar du den. Du trodde
väl, att jag skulle gräla duktigt på dig,
inte sant? Det gör jag inte, du har väl
redan fått ditt straff? Hur står det till
här i dag?» fortfor han och drog
pekfingret över pannan. »Sätt nu brickan
ifrån dig och gå, och låt saken vara
glömd.»
Man kan tänka sig, hur glad Friedrich
var att ha sluppit så lätt från alltihop.
Men det var inte endast i småsaker
Goethe var god emot sina tjänare. Han
tänkte också på deras ve och väl.
Sålunda omtalar Sckell, att Goethe lät sin
barberare undervisa betjänten Friedrich
i konsten att raka, då det till äventyrs
kunde komma honom till nytta på en
annan plats; och då den unge mannen
var alltför litet upptagen av nyttigt
arbete på Dornburg, bad Goethe Sckell
att låta honom deltaga i
trädgårdsarbetet, inte därför att han själv fordrade,
att hans betjänt skulle förstå
trädgårdsskötsel, men han kunde komma till
andra herrskap, som skulle sätta värde
därpå. Alla som betjänade honom
lönade han rikligt, gav dem nästan
alltid mera än de begärde, och det tycks
som om dukaten var det mynt han helst
använde, ty Sckell talar beständigt om,
Ord och Bild, 24:6 årg.
TERRASSEN VID STORHERTIGENS SLOTT.
hur han gav en eller flera »dukater» till
olika personer, som hade arbetat för
honom.
Goethe hade medtagit sitt eget
ekipage till Dornburg, men då han mycket
sällan åkte ut, skickade han det tillbaka
till Weimar för att hans son och
svärdotter skulle använda det. De par
gånger han sedan gjorde en åktur,
hyrde han vagn och hästar och gav
kusken rikliga drickspengar.
Den 28 augusti var det Goethes
födelsedag, men han undanbad sig alla
festligheter, dä han alltför djupt saknade den
nyss avlidne hertig Karl August.
Emellertid hade trädgårdsarbetarna
bundit en krans och hängt över
dörren med en komisk inskrift (vad den
innehöll står inte omtalat). Goethe gladde
sig över kransen och skrattade muntert,
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
