Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Albert Engström och Jean-Louis Forain. En studie över svensk och fransk humor. Av Hans W:son Ahlmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s 66
HANS W:SON AHLMANN
att visa arten av denna humor. En
uppnäst slyna i djup négligé lyfter på
yttersta spetsen av sin högklackade sko
en fjäderboa från golvet och säger med
den mest förnärmande ton:
— ... Le boa de ta femme pour
mes étrennes! tu te f..traits de moil
Mannen i röck och cylinder dröjer
mörk intill och ser undrande,
förödmjukad men fortfarande begärligt på
nymfen som bragt honom så mycket
bekymmer och nu låter honom stå där som
en löjlig tölp utsatt för allas hånskratt.
Farligast för det äkta ståndet äro
emellertid balettdansöserna. Dessa omfattar
Forain med all den kärlek och
konstnärliga sympati han fått i arv av Degas
och andra stora franska målare, vilka
till modeller haft de lättfotade flickorna
med deras tyllkjolar och oändligt raka,
smala ben. Det är också med en stor
lokalkännedom och djup personkunskap
Forain rör sig bakom Stora operans
kulisser. Han faller dock aldrig ned till
att göra något skabröst eller plumpt
sinnligt utan fast mer ligger det ett nästan
älskligt behag, en lätt lekfullhet över
hans scener. Satiren drabbar icke så
mycket flickorna som de cyniska
männen, vilka med uppslagna rockkragar
och svarta cylindrar röra sig i
kulissernas skuggor likt förklädda och
karikerade fauner. Den poesi, som rampljuset
kastar över teatrarnas värld och som i
fransk litteratur besjungits och skildrats
i långliga tider, som fött Balzacs
förtjusande Coralie och många andra feer,
brytes ej ens av Forains bitterhet utan
dallrar i ljuset lika vackert och omskapar
lika konstnärligt som fordom
verklighetens fulhet.
Nästan rörande trots satirens galla
är den nakna flickan, vilken uppkrupen
i sin älskares knä och med armarna om
hans hals, viskar till tack för ett stort
halssmycke:
— Tout c qu’on te demandeàtoi,
c’est d’bien aimer ta p’tite femme!
Från operan är också följande
klassiska seen:
I skuggan av en hög kuliss döljer
sig en välsituerad herre med sin son
André; i bakgrunden, skarpt belyst av
scenljuset, står en dansös med kyskt
nedslagna ögon. Fadern hviskar mysande
av belåtenhet och stolthet:
— Voyons, André, commentla
trou-ves-tu, toi qui est un homme?
— Idéal, papa!
— Eh bien, c’est pour elie qu’on
me fait tant de misères à la maison!
Framkalla ett ögonblick för minnet
historien om Larsson och Lena i
Backen! Den kan icke jämföras med
ovanstående seen, de äro inkommensurabla.
Ty liksom de föregående exemplen, som
lämnats på Forains satir, rymmer detta
ej något av vad svensken skulle kalla
direkt humoristiskt. Där finnes ej
något påtagligt eller genast iögonfallande
inkongruensförhällande, vilket kommer
oss att spontant skratta, ej heller rymma
de fulländade replikerna eller de
välteck-nade, eleganta figurerna någon
karikering och komik. Men vilken förnöjelse,
vilket tyst, njutningsrikt skratt väcker
ej hela scenen! Kvickheten i faderns
plan att taga sonen till förtrogen i sin
ömtåliga affär, slugheten i de smickrande
orden till André, »toi qui est un homme»,
väcker vårt förstånds djupa gillande, och
det är till slut innehållet i den blixtklart
upplysande sista repliken som kommer
de föregående att framstå som kvicka
och hela scenen att bliva djupt
humoristisk. Skrattet över den överraskande
motsättningen mellan den sista satsen
och de två första dör emellertid ej ut
efter dess första förklingande, utan det
dröjer kvar som ett stort nöje, vilket
fördjupas av allt det tanken finner av
fyndighet och espri. Faderns och An-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
