Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Vitalis (Eric Sjöberg). Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
602
FREDRIK BÖÖK
karaktären av Vitalis’ skämtlynne i hans
polemiska och satiriska dikter, till vilka
även Komiska fantasier höra. Ty vad
han i dem behandlar är i själva verket
alldeles samma ämnen som han besjungit
i sin allvarliga lyrik. Vitalis har med
en sorts storslagen naivitet, rotad i hans
sakliga ärlighet, skrivit en hel rad
självparodier, där han persifflerar och hånar
sina egna ideal.
Han som diktat den eldiga
kärleksförklaringen Sverge (— Varmare väl
mångstäds lyser solen — An hon lyser
öfver polen) med lovsången över den
klara kalla vintern har också med grymt
välbehag skildrat Sverge som det mest
vanlottade och obeboeliga av alla jordens
länder, hemsökt av det förskräckligaste
vintermörker, skapat av Gud i ett
ögonblick av trötthet (Kontiska fantasier V;
»Men Sverge ett underligt rike är»). Han
som talat ömmare och mera förälskat
om blommorna än någon annan av
Atterboms samtida har också ironiserat hela
det ljuvliga romantiska
blomstersvärmeriet i den 8:de av de komiska fantasierna
och avfärdat solrosens brinnande kärlek
till solen med nykter spefullhet. Han
som drömt varmare drömmar om
vänskapen än de flesta tar i den andra av de
komiska fantasierna sina vänner från den
lilla och löjliga sidan. Han som riktat
de innerligaste ord till mannen i månen
gycklar i den första och den tolfte av
fantasierna obarmhärtigt med poeternas
trånadsfulla kärlek till »andeverldens
stora Lilja». Men den genomgående
tendensen i de komiska fantasierna,
särskilt uttryckt i de nionde och elfte, men
spelande in i dem alla, är den
skoningslösa driften med poeternas lättduperade
släkte, dessa patetiska, än gråtsjuka och
än storhetsvansinniga pratmakare. Det
är omöjligt att ha en skarpare blick än
Vitalis för allt det irrationella,
ovederhäftiga och osannfärdiga i den lyriska
extasen: det är som om han delat sin
mästare Platons förakt för de lögnaktiga
och tvetydiga skalderna. Han, som
diktat Prolog, Skaldelifvet och Hymnen till
Apollon, har också parodierat hela
invokationen :
Då ordade rimmens herrlige fader
Till skaldernas hungriga myriader:
Hvi gån I ej ut för att plöja och så,
Att I ärligt måtten er föda få.
Han som svindlat av lycka under
poesiens himmelflykt, har också i Sång
och uppmuntran till det arma kreaturet
Pegasus prisgivit vinghästen åt löjet; i
Prolog till tragedien Väinämöinen riktar
sig hans obevekliga ironi upplösande mot
själva den poetiska konceptionen: den
heliga ingivelse, varur diktverket födes,
ter sig här som en serie snöda kalkyler,
medvetna och förståndsmässiga
överläggningar. Vitalis har här, i ett ögonblick
av tvivel och misstro, burit hand på det
som för den romantiska tidsåldern stod
som det heligaste och djupaste i
tillvaron: den poetiska skapelseaktens
mystiska omedvetenhet.
Det finns överhuvud inga idoler, som
Vitalis skonar. Den smältande erotiken
i Laura-dikterna parodieras i de handfast
materialistiska Barbara-poemen; den
götiska entusiasmen får sin vrångbild i
Runorna Fornforskaren och Nordens Gudar.
Man kan säga, att Vitalis ser varje
föremål dubbelt: som evig, okränkbar idé i
hänförelsens ögonblick, som bristfälligt,
haitiöst sinnligt fenomen i den misstrogna
granskningens stund. Det är som om
han blott hade två strängar på sin lyra:
en hög, översvinnelig silverton och en
brustet skorrande. Han slår dem an
omväxlande, men de kunna icke smälta
samman till en melodi. Dubbelheten i
hans väsen löser sig aldrig i humor.
ür denna synpunkt blir det mindre
förvånande, om han särskilt utvalde fos-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
