Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Vitalis (Eric Sjöberg). Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VITALIS
603
forismen till måltavla för sitt skämt. Han,
som utan tvekan gycklade med det
dyrbaraste han ägde, hade inga skäl att
vara mild mot andra. Det är visserligen
givet, att han känt personlig animositet
mot det Palmbladska kotteriet, men den
djupare anledningen till hans fantastiska
skämt (Rustningar till Ragnarök,
Fantasterna på Sångens o) ligger på ett annat
håll. Hans krig mot fosforisterna är i
själva verket en fas av inbördeskriget i
hans eget väsen. Han satiriserar deras
poetiska hyperidealism därför att den är
hans egen. De äro för honom typiska
exponenter för den furor poeticus, den
skaldeyra, som han varken förmådde
befria sig från eller sorglöst hänge sig
åt med deras färska självbelåtenhet.
Att Vitalis icke förmådde övervinna
denna inre spänning är utan tvivel den
egentliga orsaken till hans
improduktivitet under de sista levnadsåren (1825 —
1828), även om sjukdom och svaghet
hade sin del i hans tystnad. Av allt
att döma ha hans strävanden allt mera
riktats mot det komiska; det ofullbordade
och förkomna lustspelet Phosphoristerna
i Olympen samt den 1827 författade
Svenska Akademien bestyrka detta. Det
var uppenbarligen i känslan av vanmakt
och misslyckande som han strax före
sin död lät bränna de sista årens otryckta
produktion, samtidigt med att han
översåg sina tidigare dikter. Han hade råkat
in i en återvändsgränd och ägde icke
längre kraft att bryta sig ny väg; att
den burleska parodien icke ledde
någonstädes hän har han sannolikt själv insett.
Det klaraste uttrycket för den
ohjälpliga disharmonien i sitt väsen har han
givit i dikten Promotionen, som är
avskedet från hans akademiska ungdomstid
och från hela den romantiska
universitetskultur, vars barn han är. Han börjar
med en överlägset ironisk skildring av
det dråpliga narrspel, som en magister-
promotion synes honom vara. Han
avslöjar humbugen med disputationernas
visdomsprov, han indigneras över att
lagerkransen, som förr belönat
hjältemodet eller snillet, förnedras till
sjuttiosex magistrars pannor, han utmålar den
fåfänga grannlåtsstassen och parodierar
sin vän Nicanders svulstiga
promotions-kantat, där hela den Tegnérska
kulturidealismen repeterats i praktfulla fraser.
Han slutar med att berätta om den stora
middagen:
Men det är mina värda landsmäns sed,
Att ingenting af vigt sig företaga,
Hvaraf ej magen har den högsta vinsten.
Ty uti ätande och drickande
Är än uti vår tid en gnista qvar
Af götisk kraft och utaf forntids allvar.
Med bittert hån konstaterar han en
»begrundansvärd symbolisk mening» i den
stora festorgien:
Det låter nämligen sig lätt begripa,
Att icke vi för vetenskap och konst,
Men endast för den ädla matens skull,
Ha fiskat glosor uti Aganippen.
Vi äro icke några svärmare.
I hela denna del av dikten talar en
desillusionerad kritiker, som varken kan
eller vill dölja för sig, hur föga
motsvarighet det finnes mellan det högtidliga
ögonblickets feststämning och
verklighetens snöda värld, mellan den extatiska
poetiska idealismen, utvecklad i Nicanders
halväkta efterklang, och de reala
uppgifter, som vänta de unga magistrarna.
De humanistiska och romantiska
bildningsidealen, som fått sitt klassiska
uttryck i magisterpromotionerna och sin
poetiska förklaring i Tegnérs Epilog, ha
här av Vitalis ryckts in i den
sanningskära och mot alla flärdfulla fraser
misstrogna kritikens skärseld.
Men Vitalis avslutar sin dikt med
några rader, där han skildrar sina egna
känslor, sedan han återvänt till sin stilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
