Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En tête-à-tête. Av Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN TÈTE-Å-TÈTE
607
god tid att kollationera sina känslor den
dagen, och att gemensamt skratta åt sitt
beteende.
Sedan hade detta ljud bokstavligen
blivit deras musik, ackompanjemanget
till deras dagliga arbete; och nu skulle
en krevad inträffa bra nära för att få
honom att vända på huvudet.
Men vad betydde då detta?
Var det tystnaden som skrämde
honom? Det låg någonting lurande och
onaturligt i denna orörliga frid. Varför
hördes åtminstone inte det dova, avlägsna
åskmullret vid horisonten — detta ljud
som han blivit så van vid att han ibland
undrade, hur han skulle kunna somna
utan det när han kom hem. Om han
kom hem.
Hem — allt stod med ens visionärt
för honom, kring det dukade
kvällsbordet, i aftonlampans gulaktiga sken —
han kände den speciella atmosfären i
rummet.
Nej, bort med sådana tankar nu!
Var det ensamheten, som gjorde honom
blödig. Var han kanske i grunden en
stackare, fast den ännu starkare rädslan
för kamraternas hån och förakt tvang
honom att se döden i ögat med samma
lugn som de. Var det suggestionen av de
andras dödsförakt som höll honom uppe.
Han bet ihop tänderna och gled sä
ljudlöst som möjligt ned i floden,
hållande geväret över huvudet med vänstra
handen. Sedan den första obehagliga
köldrysningen, vid beröringen av vattnet
genom uniformen gått över, erfor han
ett växande välbehag. Det var som
om själva natten slutit honom i ett milt
och kyligt famntag. Han hade haft lust
att simma omkring en god stund på
detta sätt, då hans knän plötsligt stötte
mot botten.
Nu gällde det. Här var färska, djupa
stövelspår i strandgyttjan. Och när han
krupit ett par famnar, kunde han mellan
albuskarna skymta konturerna av den
halvt sönderskjutna gården.
Skorstenen pekade ödsligt mot
himlen, som efter en eldsvåda. Intet tecken
tydde på, att det fanns ett liv inom
manbyggnadens raserade murar. Allt föreföll
lika tyst och övergivet som de kråkbon,
vilka avtecknade sig i de höga
almar-nas smäckra grenverkspiktur som stora
plumpar mot himmelsbleket där bakom.
Han taxerade avståndet till själva
gården omkring 150 meter. Men
närmare ned mot floden lågo ett par uthus,
som kunde vara en vedbod, kanske en
slags sjöbod, och en iskällare. Ingen
av dessa byggnader såg ut att ha blivit
träffad. Iskällaren med sitt jordskydd
borde vara den tryggaste platsen, fanns
någon post kvar på den under så många
dagar beskjutna gården, borde det vara där.
Han undersökte bajonetten och
patronerna, innan han började hasa sig vidare.
Allt var fortfarande lika onaturligt stilla.
Var det ingen där?
Plötsligt föll det honom in: de ha
kanske redan upptäckt mig. Men de
undvika att skjuta för att inte förråda
att det finns män kvar på gården. De
vänta tills jag kommer närmare för att
sticka ned mig som en gris.
Ja, så var det nog.
Om han åtminstone hunnit få iväg
en hälsning till de sina, innan han
skickades ut på denna olycksaliga
expedition. Hur skulle det bli för dem efteråt?
Det föll honom med ens in att söka
komma ihåg en bön. Inte framsäga den,
som han varit van i barndomen, då mor
satt vid sängen och höll hans hand, nej,
han fick nöja sig med att tänka den.
I detta ögonblick nåddes hans öron
av ett rosslande ljud. Han höll andan.
Det återkom med jämna mellanrum. Det
var en sovandes andetag. Men det
kom inte från iskällaren, snarare från
den där boden bredvid. — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
