Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En tête-à-tête. Av Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN TÈTE-Å-TÈTE
Av ARTUR MÖLLER
ACK, RACK — vad var det
för ett ljud? Och varifrån
kom det?
Robert blev liggande
orörlig och höll andan, i det han spejade
runt omkring sig i augustinattens
halvdunkel.
Men allt var åter stilla.
Inte ett blad rörde sig i bokarnas
och kastanjernas lummiga kronor. De
flöto samman till en oändligt mjuk och
blid fond mot den svagt opaliska
himlen, som blott i söder, där en rödaktig
skåra anades bakom töckenfloret, hade
en knappt märkbar färgskiftning. Men
månen, i sin sista face, orkade inte längre
skingra dunklet.
Närmast framför honom sov floden,
som en blåmörk spegel. Inte ett ljus
kom längre dess krusningar att glimma.
»Sommarens stora frid.» ja, det kunde
man verkligen säga. Men varför talade
man aldrig om vinterns stora frid? Det
var väl därför att då var allting dött.
Det var väl som en självfallen sak, att
allt skulle vara stilla, när det vita
bårtäcket låg utbrett över jorden.
Men om sommaren! Allting levde,
och dock så stilla. Det var väl det som
verkade så underbart på det oroliga,
bullrande mänskosinnet.
Där han låg framstupa kände han
lukten av det fuktiga gräset i näsan.
Men han kunde urskilja flera andra dof-
ter; myllans klamma och dävna lukt, den
heta ångan från det nyslagna
strandhöet, trädens andedräkt. Vem skulle
ha kunnat tänka sig det! Genom de
långa månadernas naturtillvaro vid
jordens bröst, ja man kunde gott säga, i
jorden, voro hans sinnen på väg att
återförvärva vildens känslighet och
instinktiva mottaglighet. Även om han
inte skymtat floden skulle han dock ha
förnummit dess närhet — om det var
genom luktorganen, känseln eller hörseln
skulle vara honom svårare att avgöra.
Där var nu det där ljudet igen: rack,
rack! Asch, det var ju helt enkelt en
kornknarr som höll sin nattseienad borta
i maden på andra sidan. Och av det
hade han låtit uppehålla sig!
Var han rädd?
I samma ögonblick som han gjorde
sig denna samvetsfråga, kände han att
han var på god väg att bli det. Eller
riktigare uttryckt: han var rädd för att
han skulle bli rädd.
Han erfor den där besynnerliga
tomma sugningen under mellangärdet, som
hade ett visst släkttycke med våldsam
hunger. Det var densamma som då de
kommit marscherande på landsvägen den
där aprildagen och hört de första
granaternas vinande tjut över sig. Nästan
hela truppen hade ovillkorligt krökt sig
och hållit händerna över sina huvuden.
Efteråt hade han och kamraterna haft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
