Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Hans Larsson. En svensk intuitionsfilosof. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66o
ALF NYMAN
verklighetsbildningen stod i färd att lägga
om sitt segel och där renegaternas och
fantasiivrarnas »livssprång» tumlade upp
kurvan från »skomakarrealismens» till
»nyidealismens» mera
personlighetsgenombä-vade regioner, har Hans Larsson gjort sin
första insats såsom en av de mycket få
nordiska kulturkaraktärer, vilka besutto
övertygelsefasthet och elasticitet nog att
anamma det nya utan att vraka det gamla.
Hos honom uppgå de båda
bildningsmotiven i en högre enhet: åttitalet mognar till
nutal.
Denna kulturmognad, som man inom
nordiska bildningslatituder hos ingen kan
följa vackrare än hos Hans Larsson, får
sin särskilda saveur därav, att den
försiggår på den stora filosofiska traditionens
botten. Tidsproblemen bli plötsligt
universella. Man märker starka förbindelser
med den västerländska spekulationens
fastland: Kant, Spinoza, Fichte. Likväl äger
hans tankevärld sitt säregna klimat;
livsvar-mare än spinozismens, verklighetsfriskare och
dagerrikare än transscendentalisternas. Han
har sinne för verklighetens
regnbågsskiftnin-gar. Över problemsvårigheterna vilar en ny
genomlevelsens helgd: en logisk ömsinthet,
som icke rusar åstad med frågorna, som
aldrig förenklar eller förgrovar — i
klarhetens intresse — eller ger efter för
tanke-symmetriens banala frestelser.
Systemtänkande har aldrig varit hans sak; han söker
en modus vivendi. Men det utmärkande är,
att han därvid icke som viljetänkarnas och
pragmatisternas omne genus frikostigt
underskriver känslans rekvisitioner utan
obönhörligen kräver logikens attester på allt.
Och den kunskapskälla han energiskt
anbefaller — intuitionen — är för honom
ingen djupborrning in till det »absoluta»
utan tjänar helt och hållet »denna världen» ;
även om man just i intuitionens faktum
står medvetandets gränsmysterium närmare
än annars. I motsats till »åttitalet»
gra-viterar problemläget hos honom avgjort
mot det subjektiva, medvetenhetspolen, men
återigen icke till det alltförsubjektiva,
allt-förindividuella utan till det objektiva —
det förnuftiga. Häri skiljer han sig från
»nittitalet» och från den allmänt europeiska
linje, som inom litteraturen betecknas av
Maeterlinck, Ola Hansson och Johannes
Schlaf. Den radikala naturalismen och
den absoluta idealismen fa hos honom
sina logiska och praktiska karat prövade,
reagera på varandra, spränga och
genomtränga varandra och omlagras till en
personligt genomstrålad idéradikalism. Att värna
ja-konsekvenserna mot nej-konsekvenserna,
idéerna mot makterna är hans filosofiska
samvetssak. Därigenom har han för många,
vars livskänsla lidit våld under den
naturalistiska blockaden, kommit att ånge en kurs
mot öppnare vatten.
Transscendentalismens druvor gå hos
honom till mognad på verklighetens grund.
i.
Då Hans Larsson första gången begär
ordet som filosof, är det som målsman för
intuitionskravet. Verklighetsbildningen, de
induktiva metoderna, detaljfröjden inom
vetenskap och konst, magasineringsbehovet,
analyseringsivern, som givit så vackra
resultat och gjort undan ett styvt stycke
arbete, ägde också sin avigsida. Man
saknade framför allt översikt och enhet i
kunskapen. Därtill var intresset för hårt
inställt på yttervärlden; den inre erfarenhe
ten, personlighetsfältet föll i träda.
Vetandet assimilerades heller icke, gick icke
tiden i blodet, förtätades icke till livssyn.
Lärdomen blev för sällan visdom.
I allt detta ser Hans Larsson de
talande symptomen av ett och samma
kardinalfel. Intelligensen lever icke med alla sina
krafter; de samlande, överskådande äro
satta ur spelet. Analysen motväges icke
av syntesen, diskursionen icke av
intuitionen. Därav alla störningarna i den
intellektuella och praktiska personligheten; därav
trängseln och belamringen inom
förståndslivet; vanmakten och konsekvensbristen i
viljan. Därav slutligen också
ensidighe-terna inom vetenskap och dikt — det
gamla Goetheska klagomålet: »fehlt leider
nur das geistige Band» — och
Ibsen-var-ningen mot att »falle i staver» riktar sig
tydligt nog mot samma radikala brist i vår
existens: synteströgheten, översiktslösheten.
Vad innebär alltså i grunden detta
intuitiva liv? Dess psykologiska definition?
Det definieras så, att intuitiv
uppfattning blir motsatsen till diskursiv.
»Diskursivt uppfattar man, när man successivt
fattar det ena momentet efter det andra;
intuitivt åter i den mån man mäktar
samtidigt fasthålla momenternas mångfald.» I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
