Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Hans Larsson. En svensk intuitionsfilosof. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66o
ALF NYMAN
fysiska positionerna frihet—nödvändighet.
Eldlinjerna sträcka sig nu tvärs genom
alla erfarenhetsvetenskaperna, genom
språkvetenskapen, biologien, historien — ut i
rättsvetenskaperna. Naturligt urval —- eller
avsiktsurval? Naturlagen — eller normerna?
Idéerna — eller makterna?
Därom spörjes.
Hur denna framgångs- och anankelära,
som hos Hans Larsson benämnes
fortu-nalism, ser på språkets och rättens liv —
och på livet överhuvud —, blixtrar med
största önskvärdhet igenom ur ett yttrande
av filologen Osthoff.
»Det finnes över huvud — uttalar denne —
. .. inför den fördomsfria, äkta historiska
språkuppfattningen intet riktigt och falskt i fråga om en
språkform... På all historisk utveckling äro
begreppen rätt och orätt otillämpliga . . . Något som
på historisk väg blivit till, är det rätta just därför
att det blivit till. . . Må också en Napoleon III
genom en statskupp och andra moraliskt förkastliga
medel tränga sig i spetsen för staten — så snart
det lyckas honom att befästa sig i makten är han
fransmännens legitime kejsare.»
Därmed förkunnas för alla vindar
Nietzschesatsen om »Vardandets stora
skuld-löshet» —: tillökt med satsen om dess
oantastlighet och ofelbarhet.
Vad har Hans Larsson att erinra i
denna sak?
Det gäller dock icke blott rätten att
fälla och fria, att värdera företeelserna, utan
också makten att påverka dem, att styra
världsförloppet efter mänskliga syften, att
trycka sin viljas signet i tingen.
Det gäller initiativet — och friheten.
Och det gäller förnuftet.
En visst respekt torde Hans Larsson
känna inför satsen om Vardandets
skuld-löshet. Sub specie necessitatis blir det helt
enkelt så. Men inför den moderna
tillspetsning av nödvändighetsfilosofin och
urvalsläran därhän, att alla sätt, som slå igenom,
äro bra, inför guden bonus eventus, vilken
redan Kant gav sitt förnuftsetter att dricka —
känner Hans Larsson en filosofisk
förtrytelse, en indignation på förnuftets vägnar,
som gör hans argumentering stark. I det
ämnet har han sidor, som i sakens
vackraste mening torde bli klassiska inom svensk
filosofi. Han har fått till stånd ett
rendez-vous efter döden mellan
transscendental-filosoferna och evolutionisterna, mellan
idémännen och maktmännen alltifrån Polos
och Kallikles till Treitschke. Och han in-
bjuder de modärna växtförädlarna,
hippo-logerna och kynologerna att avge sitt
votum vid de allvarliga förhandlingarna om
natururval och förnuftsurval, fortunalism
eller normer. Hans förtrytelse får likväl
sin bröstklang från andra djup än dem,
som göra stämman tjock hos
temperaments-spiritualister och övriga professionella
för-nekare af evolutionsläran, då man håller
dem inför ögonen naturens blodiga kläde.
Hans angelägenhet på denna punkt
kommer sig just därav, att han icke gör sig
några illusioner beträffande den saken, att
vi alltfort stiga och sjunka med det
naturliga urvalets nödvändighetsbölja — i stort
sett. I de stora angelägenheterna,
nationernas, människorasernas, språkens, råder
naturlagen — fakultativt och så länge den
har vårt lov. Här är just hjärtpunkten.
»Det är orimligt, om språkmannen skall
blott se på och registrera, medan
annon-sörer och andra forma vårt språk.» Ty
annonsörerna och de andra — det är
just en del av nödvändigheten — de
naturliga utväljarna i utvalet. Varför då
icke också vi? Droseran gör bruk av
sina fånghår och fiskgjusen av klor och
ögon — varför inhibera vi oss och våra
sista utvecklingsvinster: förnuftet, normerna
— i stället för att med deras hjälp skapa
ljus och reda i livet? Det är ju helt
enkelt att godvilligt avstå från våra specifika
vapen i kampen.
Hans Larssons utslag i målet får
följande lydelse:
»Att förstå hur mycket naturens stora
låt-gå-system fortfarande råder, är vishet, men att kasta
yxan i sjön är dårskap, en logisk dumhet, nästan
en distraktion. Man glömmer att till naturens
system hör också det, att varelserna börja ögna
syften i kampen. När vi se den medvetna
värderingen och avsikten inträda som faktor i urvalet, så
säger man tanklöst: Stör icke med edra avsikter
det naturliga urvalet, bryt icke udden av detta
genom att jäva styrkans utslag, ty då blir släktet
svagare. Som om icke våra värdesättningar och
vår målmedvetna vilja också vore naturliga
orsaker! Hos en art av varelser utbildar sig en
förmåga att lägga ihop fakta och förstå, att upptäcka
lagar, att finna formler för sitt gillande och
ogillande, att vara känslig för motsägelser och
samstämmighet och, i följd av allt detta, nya av
normer betingade behov — och nu säger man: handla
icke efter dessa behov, gör icke ditt omdöme
gällande, tillåt dig icke att stämpla och sanktionera
ett bra språkbruk eller en bra handling, ställ dig
utanför värdenas kamp och avbida hopens dom,
stör icke urvalets heliga akt! Man märker icke
att i det man bjuder förstånd och förnuft att hålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
