Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tolfte häftet
- Hans Larsson. En svensk intuitionsfilosof. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS LARSSON
669
sig neutrala, att man då just stör den naturliga
gången» . ..
* *
*
Som att komma in i ett ljust rum —
så verkade lektyren av Kant på den gamle
Goethe.
Det är mer än man kan säga om många
— även bland filosoferna.
Ljuset är där nog alltid, men det har
ibland en frostig ton, som närmast
frapperar som kyla: spinozismens ljus. Någon
gång är det ett plötsligt, karteschartat —
som hos Nietzsche. Det kan få
masugnsfärgen, den dystra röda, som glöder fram
under Schopenhauers text, eller det stadiga
höga indignationsljuset — upp till den
vit-tindrande intellektuella ilskan, som man
känner från Dühring.
Det ljuset, som endast och allenast är
ljus, är sällsyntare i filosofien. Där det
funnits, har det oftast varit för abstrakt,
pedantiskt — lumen siccum.
Ett studium av Hans Larssons skrifter
gör en bekant med ett daggfriskare.
Förmiddagsljuset — som värmer utan att
bränna. En polemisk glimtning i det någon
gång, men för det mesta ett varmt och
arbetsfriskt — som ur öppnade fönster.
Han har funnit mediet mellan den
didaktiska formen och stämningsprosan.
Detta är ingen tillfällighet. Det är
utslag både av ambition och natur.
Ty så lyder just en grundtanke i hans
estetik, att den fina formen födes mindre
av skönhetsomsorg än av ömsinthet* om
själva tanken. Renheten i hans diktion
beror just på en stor lyhördhet för
begreppens övertoner — för minsta logiska
svävning. Adekvat — ända till
konstnärlighet: det är hans bärande stilistiska åtrå.
Det intellektuella rättsinnet spelar också
in. Man glömmer ofta, att även den
saken är en stilbildande princip. Hans
logiska temperament trivs bäst med det
par-tikulära omdömet — den kultiverade
tankens omdömesform i alla tider.
Renaren — nämnes en filosoftyp, som
skymtar förbi bland det logiska patrask, som
Platon håller räfst med i dialogen
»Sofisten».
Epitetet passar på Hans Larsson. Ty
en stark renlighetspassion är ett
framträdande drag i hans intellektuella lynnesbild.
Att skilja oljan från vattnet är överallt
hans första angelägenhet.
Men också endast hans första.
Ty över denna distinktionsomsorg har
han ambition till annat: samsynen,
överblicken, den vila på vingen, som är den
skådande tanken förbehållen. Och här
möter man förvisso det personligaste hos
honom — därför också det angelägnaste,
som han före annat velat mana tiden fram
till: allblicken, solblicken — vita intuitiva.
Häri ligger hans bestående insats i
svensk filosofi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:43 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1915/0731.html
