Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Indisk skulptur. Av Ananda Coomaraswamy. Översatt från författarens manuskript av Andrea Butenschön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDISK SKULPTUR
21
För visdoms vinnande är kunskap om
konst och religion i all dess mångfald
icke nödvändig: eklekticism kan
däremot bli en försåtlig fara för många.
Men om den, som genom eget val eller
på grund av omständigheter kommit i
beröring med religion och konst i vitt
skilda världsdelar, skulle drista sig att
döma och fördöma allt efter sin egen
personliga smak (som naturligen har
sin rot i ärftlighet och omgivning), vore
detta att begå den stora synd och
dårskap, som tackar Gud att man ej är
som andra: beviset på ett trångt och
oböjligt sinne.
Jag har slösat så många ord på min
inledning, vid tanken på hur länge
indisk konst ytligt granskats och
missför-ståtts. Under en viss tidrymd var denna
konst starkt påverkad av den dekadent
grekiskt-romerska. Som följd härav
uppstod en helt och hållet kommersiell
konst, mindre förtjänstfull än den, som
representeras av de gipshelgonfigurer,
vilka finnas att köpa på vår tids
katolska salutorg — icke desto mindre har
denna konst upphöjts av arkeologer och
prisats som det största den indiska
anden kunnat frambringa, blott på grund
av det grekiska namnet; all annan indisk
konst har betraktats som ett avfall från
dessa förment ideella förebilder. Som
opposition mot en dylik uppfattning ber
jag att här få förelägga fullgoda prov
på arbeten från den indiska kulturens
guld- och silverålder för att beundras
av dem, som sätta känslans äkthet och det
omedelbara i uttryckssättet över försök till
närmande av en föreskriven konst-typ.
Skulpturarbeten i ovaraktigt material,
som trä, elfenben och terracotta, eller i
ädel metall, höra antagligen till en
gammal indisk konstart. Utan allt tvivel
förfärdigades gudabilder redan i det 4:de
århundradet f. Kr. och kanske långt
förut. Men vi äga inga lämningar i
varaktigt material, allra minst i sten,
före Ashoka, den store buddhistiske
kejsaren i norra Indien (272 — 231 f. Kr.).
Dessutom utfördes all stenskulptur ända
till den hinduiska renässansen (4:de—
7:de årh. e. Kr.) övervägande under
buddhistisk eller jainistisk — mindre
under brahmansk — uppsikt. På samma
gång som Indien således ej är fattigt
på skulpturella fornminnen, skänka oss
dessa dock på långt när ej någon
fullständig överblick.
Indiens tidiga konst, såsom den ter
sig för oss i sin anpassning efter
buddhismens krav i det tredje århundradet
f. Kr. (Särnäth, Besnagar, Pätaliputra etc.)
och i det andra århundradet (Bharhut,
Sänchl, Udayagiri etc.), var dels av
världsligt innehåll och dels ägnad åt
framställningen av gudabilder— trädens, vattnets,
jordens och framför allt »De fyra
väderstreckens» — gudomligheter. En
konstriktning med denna karaktär fanns
otvivelaktigt redan på Buddhas tid. Men
den äldsta buddhismen (Hinäyäna), som
snarare kan kallas filosofi än religion,
och som därtill utmärker sig för ytterst
asketiska strävanden (om den också
motsätter sig kroppens stränga späkande),
kunde ej direkt taga i sin tjänst den
tidens konst; den var dess förklarade
fiende och kunde lika litet inspirerat
någon andlig konst som vilken som
helst modern rationalism kunnat detta.
Men snart hände det sig, att man
behövde konsthantverkare för att
dekorera buddhistiska kloster, kyrkor eller
minnesmärken, och dessa använde då
— som vid Sänchl — samtidens gängse
världsliga konstmotiv och metoder för
att illustrera uppbyggliga berättelser
(»Jätakas») från buddhistiska skrifter,
eller blott och bart som dekoration. De
bästa arbetena av detta slag finnas vid
Särnäth, Bharhut, Besnagar och Sänchl
i norra Indien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
