Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Indisk skulptur. Av Ananda Coomaraswamy. Översatt från författarens manuskript av Andrea Butenschön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
ANAN DA COOMARASWAMY
de form — särskilt i gudars och hjältars
gestalter — de djupast liggande,
undermedvetna grundinstinkterna, med fruktan
och längtan, hos individer och raser.
Genom skulpturen äro vi således i stånd att
närma oss den indiska kulturens allra
heligaste, och detta är för oss dess
största värde, då vi ej önska vara enbart
konnässörer och arkeologer.
En gång trodde jag, att konsten till
sitt innersta väsen var nationell. Det
är sant, att all ursprunglig och av
känsla buren konst måste vara nationell
och lokal i sina omedelbara uttryck, då
den givetvis står i oupplösligt
sammanhang med vardagslivet och vars och ens
erfarenhet. Men att forma den efter
främmande eller arkaiska mönster är ett
förfarande som på förhand är dömt att
misslyckas, liksom det visar att
konstnären saknar ett visst gehör för »själens
rytm hos det som lever och rör sig»
kring honom. Vad båtar det oss, om
vi beundra det förgångnas storhet, därest
vi ej tillika äro i stånd att se det stora,
som bor i nutid och framtid? Aga vi blott
förutsättning att beundra en enda sorts
konst, även då vi stå inför de ädlaste
verk av andra raser eller säg — av vår
egen tid, bevisar ej detta, att vi förstått
endast den yttre formen och ej
andemeningen ? Det enda provet på verkligt
kännarskap ligger i förmågan att
tillkämpa sig ett eget omdöme, förmågan
att urskilja det stora från det som är
litet i nutidens konst eller i vilken konst
som helst, där vi ej kunna gå efter en
fastslagen och gängse mening.
Den enda oundgängliga
förutsättningen för ett dylikt omdöme ligger i en
riktig uppskattning av livets verkliga
värden. Ty om också konstens
uttryckssätt — och de fastslagna reglerna för
dessa — måste variera efter olika tider
och olika raser, så förbliver dock den
andemening, som döljer sig bak alla
regler och former, en och den samma . . . .
»Har du någonsin älskat en kvinnas kropp?
Har du någonsin älskat en mans?
Ser du då ej att dessa äro de samma
för alla, hos alla folkslag i alla
tider över hela världen?»
Överallt på jorden växlar människan
vad hennes kunskaper och omedelbara
uppsåt angår, men alla födas, älska och
dö, alla äro förgängliga som
daggdroppen; under skiftande öden äro alla det
de äro genom sin egen vilja, och alla
känna på samma sätt fruktan och kärlek.
Om således en kinesisk eller italiensk
primitiv konstnär framställt lärjungar,
som sörja en mästares död, förvandlas
väl sorgen till sitt väsen genom någon
åtskillnad i dräkt eller anletsdrag? Till
sitt väsentliga innehåll är konsten
universell, men till sin yttre form är och
måste den vara nationell.
Vi taga miste, då vi blanda samman
tvenne skönhetsbegrepp. Det ena gäller
det rent fysiska i skapnad och typ, och
vad detta angår, vore det löjligt att
fråga efter en gemensam norm, en
kompromiss mellan vad en tycker om och
en annan icke tycker om. Man kunde
lika gärna fråga, om mannen är mer
eller mindre skön än kvinnan,
äppelträdet mer eller mindre skönt än
palmen — berget än dalen. Det ena som
det andra är ju en smaksak, beroende
av rasens eller individens läggning. Men
skönhet i en annan och djupare mening
hör till det rent andliga området. Och
denna andemening i ett konstverk
griper oss långt mer än blotta färdigheten
eller framställandet av något ämne, som
särskilt tilltalar oss. Endast den som
kan uppfatta sådan art av skönhet är,
som Goethe säger, »befriad från sig själv».
Den skönheten genomstrålar all av
känsla buren konst, från vilket land eller
vilken tidsålder som helst, utan
avseende på ras eller person.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
