Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Stockholmska muser. Musikrevy september—november 1915. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
ALF NYMAN
Foto. Atelier Jæger.
SCEN UR MAROUF, TREDJE AKTEN.
musikkritiska intelligensen i
pariserpressen, Gabriel Fauré i Figaro, Adolphe
Boschot i L’Echo de Paris och Alfred
Bruneau i Le Matin ha också med en mun
prisat den lysande och läckra orientaliska
koloriten, som står över det Rabaudska
verket, samt måttfullheten, elegansen,
klarheten — de galliska kardinaldygderna
kort sagt. »Elie continue la tradition de
notre racen, intygar Bruneau.
Rent musikaliskt är Marouf annars
närmast en bastard av franskt och ryskt.
De sista årtiondenas musikhistoria känner
till en etitetiie cordiale mellan slavisk och
gallisk tonkonst. Moussorgsky förnams nog
rätt allmänt som en förutsättning för
Debussy. Och skulle man namnge de ryska
källdragen i Rabauds musik, så vore
helt-visst Rimsky-Korsakov första namnet. Ett
stycke impressionism och ett stycke
orien-talism, förmedlat av ryska mellanhänder:
detta bleve totalomdömet. Men det
asiatiska påbrå, som i rysk musik ännu har
karaktären av ödslig, brutal okultur — och
elementär storhet: det är hos Rabaud
förtunnat, förfinat och uppciviliserat till ett
stilistiskt pikanteri. Det fattas idéerna
slagkraft, pregnans, ingivelsestyrka. Preten-
tionen på etnografiskt-vetenskaplig trohet
och musikalisk lokalfärg har förlett honom
att väl ängsligt kalkera sin melodiska stil
över orientaliska mönster. Den verkar
stundtals torr exempelsamling med sina i
det oändliga uttänjda vokalisationer, sin
långsökta fåtonighet, sin oboëkult och sitt
ridande på harmoniska mollintervaller. De
asiatiska och arabiska muserna driva de
europeiska på dörren.
Och trots all exotism, impressionism
och instrumenteringsskicklighet förblir nog
Marouf en opera för ögat. I kostym- och
scenprakten förlora t. o. m. personerna och
händelserna sitt intresse. »Miljön»
uppslukar dem. Ett stycke situationskomik
här och var, men nästan ingen
karaktärs-komik — såvida man ej med det namnet
önskar hedra den friska och hjärtevinnande
lögnaktighet, varmed karavanlegenden
uppdukas av den avvikne och sorbetrusige
skonåttlaren från stora basartrappan i Kaitån.
Det är därför förlåtligt, om rollinnehavarna
icke heller visade sig mäktiga av en
starkare komisk individualisering. Herr
Stockman (i titelpartiet), som särskilt
premiäraftonen föreföll ganska ovan att ljuga till
ackompanjemang av ultramodärn orkester,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
