Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Stockholmska muser. Musikrevy september—november 1915. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STOCKHOLMSKA MUSER
59
Foto. Atelier Jæger.
DETALJ UR BALETTEN I TREDJE AKTEN.
har sedermera gjort avsevärda framsteg
och ljuger f. n. med en oförarglighet och
en hänförelse, som är smittsam. I visirens
uppgift slog herr Stiebel mynt av sin komiska
fantasi och skapade på stumt spel en
Po-loniustyp, som hör till hans bättre ting.
Prinsessan Saamcheddines lyriska och
komiska små intressen tillvaratogos behändigt av
fröken Anna Edström. Utan ett spår av
försagdhet dyrkade hon den franska
sagooperettens ämabla och uppskörtade muser
och — i den fullständigt omöjliga femte
akten — även spexets.
Sitt fransk-ryska ursprung röjer Marouf
framför allt genom den sceniska och
koreografiska prakten. De vattrade färgerna i
scenbilder och dräkter, den friare och
dristigare plastiken, människofägringen, yrseln
och intensiteten skvallra om, att man
befinner sig i den Fokinska balettens
kölvatten. I tredje aktens alla turca släpptes
också dansens alla andar lösa i en
bländande S:t Veitsvirvel. Bland de unga
korybanterna minnes man särskilt fröken
Jenny Hasselqvist, i vilken en rik plastisk
fantasi synes stadd i lycklig utveckling.
Hennes stil har den modärna, mjuka,
tankfulla rörelselinjen, vilken är det äntligt nya
på koreografiens fält, där det menings-
vidriga toppspelandet med människokroppen
— detta hån mot naturen och kariterna —
håller på att långsamt förlora sin trollmakt
över allmänna meningen.
Den ström av musikaliska emigranter,
som satt sin prägel på musiksäsongen, har
sångscenen stått oberörd av. Den ryska
koloraturdivan m:me Andrejewa Skilondz,
förut vid Berlinoperan, utgör det enda
undantaget. På hennes personligt
genomstrålade ornamentalsång föreligger redan
talande prov i Rosinapartiet samt
parkscenen ur Hugenotterna. Av skalgångar
och drillkedjor lyckades det henne här
skapa en märkvärdigt enhetlig och
fängslande lynnesbild. För den uttrycksfulle
blir allt uttryck. Inför hennes
figurationssång förefaller det därför lika meningslöst
att påpeka tekniska förtjänster som att
inför koltrastens eller näktergalens
modulationer tala om den långt drivna
andningstekniken etc. Ett temperament lever i
hennes drillar.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
