Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
CARL G. LAURIN
IVAN HEDQVIST SOM KRONA I BORGA
GÅRD.
man men också klädsam för en
författare. Den betyder karaktärens fasthet
och enhet. En nästan lika viktig sak
för ett drama är handlingens enhet, och
den finnes tyvärr ej i »Borga gård». I
de två första akterna tror man att Borga
är huvudpersonen, i de två sista att
Anna är det, och man har ej den
behagliga känslan att bli av en fast hand
förd till en bestämd punkt, ehuru Anna
Krona, som en dea ex machina, som
den mest oemotståndliga bondnymf, i
rätta ögonblicket lämnade herren till
Borga fri dispositionsrätt både över sig
och de rinnande vatten, där hon speglat
och lögat sig, och därigenom
sammanförde de två handlingarna i sin
älskvärda person.
En av förtjänsterna i stycket, som
jag såg med mycket nöje, var den äkta
svenskhet, »tonen egentlig», som fru
Lenngren säger, för herrgården, som
på ett förträffligt sätt återgavs av
författaren.
Den godsinte tjurskallen K. G.
Glim-ming — herr Emil Hillberg — märker
att det går utför med Borga gårds affärer,
vilka han vill sköta på ett sätt, som både
ur socialistisk och kapitalistisk synpunkt
kan kallas patriarkaliskt. Under ett
genom-kostligt pratande av de mer eller mindre
parasitära kavaljerer, som kommit till
herrgården för att kinesa men blivit
över-liggare, blir man satt in i situationen pl
gården. Fadern ber någon av sina två
duktiga söner att hjälpa sig med Borgas
skötsel, men de förstå icke hans
pietetssynpunkter och vilja ej övergiva sina
levnadsbanor. Just som man undrar hur
det skall gå, gör man den upptäckten
att godsägaren K. G. Glimming ej bara
i plånboken utan också i hjärtat under
densamma erfar tomhetskänslor.
Ute i skogen sitta några fria fåglar
och språka. Det är Malkolm Glimming
— herr Palme — släktens sköna odåga,
som under några korta veckor varit gift
med en hög och äventyrlig utländsk
dam och utom sitt välvårdade skägg,
som han smeksamt stryker med sin
juvelprydda hand, egentligen blott har
denna korta och dyrbara kärlekslycka
på sin kreditsida. Han språkar med
sin vän, broderns f. d. kalfaktor, f. d.
soldaten Krona, Annas far — herr
Hed-qvist. Både författare och skådespelare
ha av den typen gjort ett mästerverk
av folkpsykologisk observation. Man
kände genast, att Krona var en av dessa
personer, i vilka svenskheten slagit ut t
full blomma, och att de olika
egenskaper, av vilka han var sammansatt, smält
tillsammans i ett ackord, ur vilka
hemlandstoner klingade. »Svensken» är
naturligtvis ej på detta sätt, men många
svenskar ha just den sortens humor, den
sortens egenkärlek, händighet, skryt och
avundsjuka men tämligen lättstukade
en-ann-är-så-god-som-en-ann-uppnosighet.
Denna seen utspelades i en mycket
lyckad dekoration av John Ericsson. Man
fick en stark känsla, då man hörde
fågel-kvittret bland tallstammarna, att här äro
många svenskar hemtama. De sitta och
pyssla med bösslåset, sjunga för sig
själva om sin lilla fågel och lilla
hjärtevän, nöjda med att slippa knoga och
»göra sig till hund för ett ben», och
vara fria från alla »djävlar som skälla
på en», glada att få ta en tår ur
plun-tan och lyssna till suset i granarna.
Detta var styckets höjdpunkt. Så kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
