Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR 105
K. G. Glimming och hade en
kärleksscen med Anna, men den var ej lika
lyckad.
Anna var så söt, att man skulle
velat kalla henne för den svenska
tjänarinnan i sin högsta form. Vi veta
visserligen ej hur hon skötte sina sysslor, men
det fanns den rätta sortens
frimodighet och friskhet och den säkerhet, som
känslan av att vara vackert växt på
vartenda ställe, som Fröding säger, ger
alla flickor. Hon hade dessutom det
ytterligare pius, som vördnaden, »den bäste
ceremonimästaren» och samtidigt
skapare av skönhetsvärden, kan ge,
synnerligast då hon i sin blåvita
bomullsklänning trädde fram inför sin husbonde.
Sedan blev hon för mycket mamsell, för
att dock i sista akten, också där kanske
väl hastigt säker, komma fram med
några mycket vackra tonfall till
styvsonen. Och sä fick K. G. Glimming det
riktigt bra, om de av hustrun hittade
papperen angående vattenrätten
verkligen voro så utmärkta som hon och
styvsonen trodde. Vad hustruns egna
behagligheter beträffar behövde åskådaren
ingen garanti, och om både moster
Adéle och onkel Hinke måste erkänna
hennes oemotståndliga charm, så skulle
det vara konstigt om vi — ehuru ej
vidare entusiastiska för alltför stor social
skillnad mellan makar och oroliga med
hänsyn till det blandade nöjet att ha
Krona, sin för detta kalfaktor, som
svärfar — ej skulle hänförda småle åt fru
Glimming på Borga.
I ett fall äro så gott som alla
människor ekonomiska. Vi vilja alla eller
nästan alla slippa ifrån så billigt som
möjligt, krångla oss ifrån besvärliga
plikter, kompromissa med vårt samvete,
icke behöva vara så fasligt noga och,
som Ibsen säger, »da maa vi slaa mer
og mer av», till dess vi själva känna att
vi stå inför den andliga konkursen. I
vissa, i många fall är arbetet den
barlast, som hindrar vår båt att kantra.
Vi kunna också andligen hålla oss uppe
genom kärleken, vare sig den riktar sig
till något översinnligt, till någon person
eller till och med, då det gäller
konstnärer och vetenskapsmän, till konsten
eller vetenskapen. Av kärleken kunna
Foto. Atelier Jæger..
signe kolthoff som anna i borga
gård.
vi få den offervilja och den ödmjukhet,
genom vilken vi kunna »rädda vår själ»
och hjälpa oss att göra vad vi känna
vara vår plikt, detta som låter så litet
och är så mycket. Men om saltet mister
sin sälta, varmed skall man då salta
I en på 1860-talet utkommen bok, »M.
de Camors», beskriver Octave Feuillet
den stämning av andlig sjösjuka, som
oroade åtminstone somliga under andra
kejsardömet och för vilken M. de Camors,.
den intelligenta nutidsmänniskan, sökte
botemedel i kulten av »hedern» för att
slutligen finna, att utan plikten är hedern
intigheters intighet. Jag kom att tänka
på denna ypperliga roman, då
schnitzlers Det vida landet spelades på
Dramatiska teatern. Det vida landet är
vårt eget hjärta, fullt med utsikter och
bråddjup och med provinser, om vilka vi
veta bra litet, och man kan kanske
till-lägga, där de flesta av oss gå vilse.
Handlingen är förlagd till Wien, denna
tvåmillioners tyska stad, huvudstad i
Österrike, där majoriteten i landet ej kan tyska,
där väl världens mest musikaliska klang-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
