Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I IO
CARL G. LAURIN
botten är till finnandes, där kvinnorna
vilja tävla med parisiskorna i toaletter,
där slavernas resonerande och
njutningslystnad förenas med tyskt gemyt och
där allt detta får ett inslag av romanskt
formväsen och subtiliserande, som ger
denna tyskhetens utpost mot öster ett
sydligt drag. Liksom man kallat
Ryssland en despoti, lindrad genom
mutvä-sende, kan man kalla Wien för en stad,
där erotiken med möda hålles inom
rimliga gränser genom ett duellväsende,
som nog genom slavisk lust för
ytterligheter och tysk grundlighet blivit något
effektivare än det franska.
Vi beskedliga svenskar känna oss i
denna erotiska, av eggande vällukter
uppfyllda drivhusatmosfär lika tafatta
-och illa till mods som en bonde på en
«legant bjudning med urringade
ädel-stensgnistrande damer och herrar
ägnande dem hänförda handkyssar och
vågade lustigheter och komplimanger.
Det behöver ju ej vara ett så idealiskt
och renhjärtat förhållande hos en
arbetarfamilj, som bor i femte våningen i
Vasastaden, men i alla fall får man tomheten
mera understruken i den erotiska wienska
millionärfamiljen.
Fabriksägaren Friedrich Hofreiter
påminner i sin kvinnokonsumtion om vår
barndoms indianska skalpjägare, och herr
Hedqvist hade skapat en alldeles ypperlig
typ av en erotisk kungstiger, som jagar
med lika stor styrka som smidighet. Man
behöver knappast påpeka att fru Genia,
hans maka (fröken Schildknecht) var
olycklig. Då hon meddelade sin man,
att en stor pianist nyss hade dödat sig
på grund av hennes nej, anser han henne
litet för dygdig. När hon sedan ger
sig åt en marinunderlöjtnant — herr G.
Molander — under det att Hofreiter på
■en fjälltur med fröken Erna Wahl —
fru Bosse — upplever ett visserligen
kort men alldeles förbluffande energiskt
kärleksögonblick, så blir Hofreiter, då
han överraskar den nyss så dygdiga och
olyckliga fru Genia, så ursinnig, att han
duellerar ihjäl marinunderlöjtnanten, och
frun står nu endast olycklig, men det
så mycket mera. Man hade en känsla av
att Hofreiter som en osalig ande av en inre
tomhet drevs att kasta sig över sina rov.
»Såna där pjäser komma ej att skri-
vas efter kriget», säga en del snälla
människor, som tro att kubisterna efter
fredsslutet skola runda av de värsta
kan-tigheterna. Huruvida Frankrike var
sedligare 1872 eller vi själva bättre 1810
vet jag ej säkert, men tror det i alla
händelser icke. Men kanske man blir
bättre om man segrar, och det tyda
alla tecken på att Österrike skall göra
denna gången. Nej, enda möjligheten
till ett grundligt upphävande av erotiken
är att genomföra kvinnorösträtten i
dubbelmonarkien genom fru Rosika
Schwim-mer, som nästan skrämde livet till och
med ur amerikanska journalister, och
sedan i Österrike genomföra fru Mary
Arosenius’ drakoniska reformförslag, som
hon framförde på kvinnornas
rösträttsmöte. Men hon får inte glömma bort
Budapest, för där är man lika erotisk
som i Wien. Kriget har emellertid visat
att mod och uthållighet finnes det även
nog av både hos österrikiska och ungerska
erotiker, så att det är ej skäl att både
i erotik och allt möjligt annat mera
sansade och beskedliga folk tala alltför
högt om degeneration.
Om herr Hedqvist tog priset genom
sin underbart utformade typ med cynisk
och hård yta och dock alltid korrekt,
alltid med »rigorösa hedersbegrepp», så
tävlade dock Erna—fru Bosse med
honom om vårt intresse. Sådana, som i
dagliga livet kanske ej ens en enda
gång fått höra hur en verkligt förälskad
ung dam låter, kunna hänvisas till fru
Bosse i denna roll.
Den mycket intelligenta fröken
Schildknecht hade några vackra ögonblick av
smärta men var i denna roll ej
övertygande.
Skådespelet var kunnigt och mycket
stilriktigt uppsatt av Schnitzlerkännaren
herr Gustaf Linden, och de många
birollerna skötte sig bra, särskilt herr Emil
Hillberg som en äldre erotisk filfras.
Många kvicka och träffande saker
sades, men jag vet själv ej säkert vad
Schnitzler menat med sin pjäs. Menar
han att livet är som en djup och ödslig
klyfta, där stora djur av kattsläktet tassa
omkring, morrande och jamande och
rivande till sig födan och klösande
varandra, och där det låter som om själva
kärleken bara gjorde ont?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
