Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I IO
CARL G. LAURIN
Foto. Atelier Jaeger.
gösta ekman som lycko-per.
ställdes av en författare, som skrivit
Röda rummet, vår förnämsta roman,
Mäster Olof, vårt förnämsta skådespel,
och dessutom i Nya riket skrivit något
av det skarpaste och mest ovederhäftiga
och mest välkomna, som förekommit i
svensk samhällskritik. Han var ett snille,
som bara hade det felet att ha orätt i
sina åsikter, men detta kunde ej gärna
besvära och förstämma sådana, som just
på grund av hans »sanningskrav» jublade
emot honom, då Lycko-Per uppfördes på
Nya, nu Svenska teatern. Jag minns
ännu hur jag som späd yngling tyckte
det var storartat att läsa om
publikhyllningen, som strömmade emot honom vid
Lycko-Persföreställningen, honom som
Carl Larsson avbildat som
»lögnarfien-den» i Erik Böghs »Sanningens vallfärd».
Jag hörde då en person med de
starkaste rättfärdighetskrav jag påträffat hos
någon människa full av harm undra, att
blixten icke slog ner honom vid det
tillfället. Men det var nog lyckligt både
för svenska litteraturen och för sanningen
att så ej skedde. Både guldet och
sanningen måste prövas i degeln, ty det är
där man kan se, om det är äkta.
Makterna ha varit så hårdhänta både
mot hans guld- och sanningsmakeri, att
man nästan bävar, då man här i
Lycko-Per trettio år fore Strindbergs död läser
de profetiska orden: »Det var en man
— ser du spikarna efter en klack. Det
var en kvinna som trampade på detta
hjärta i tjugusex år — han tröttnade en
julafton och befriade sig från henne. Till
straff har han kommit under makternas
bann. Han kan icke dö, fastän hans
hjärta är taget ifrån honom.»
Pjäsen var tämligen tarvligt uppsatt,
särskilt då det gäller första aktens bilder
i fonden, vilka hade bort förekomma i
tablå.
När baletten närmar sig Per, frågar
denne kalifen: »Vad är det för ett
sällskap?» Det svaras: »Det är hovet.»
Per frågar: »Varför har man så korta
klänningar? Jag tycker ej om det sättet!»
För min del skulle jag emellertid ha
önskat, att hovet varit litet smidigare.
Nu föreföll det mera som ett nordiskt,
allvarligt sinnat småhof. Marouf och
Scheherazade ha skämt bort oss, och vi
kunna icke alls instämma i den
lyckoper-strindbergska sedliga förtrytelsen, varken
över upptill eller nertill dekolletterade
hovdamer och balettflickor.
Lycko-Pers roll gjordes av herr Gösta
Ekman, som med stor framgång gav det
friska och naturliga hos Per.
Erotik av Gustaf Wied spelades på
Intima teatern. Liksom ordet realism
kan betyda mycket från och med
sundhet till och med snask, så kan ordet
erotik användas på ganska olikartade
saker, och i den här pjäsen borde det
ha citationstecken. Då barn och enkelt
folk gapskratta åt örfilar, sparkar,
kimbo-blängare, maghoppare, danska skallar
och halskakor, så visa de härmed att de
stå närmare naturen, och det är intet
ont i det, bara man ej står där så länge,
att man hinner bli fullvuxen under tiden,
ty då blir det ej lika sympatiskt med
ett rått gapskratt ät en inslagen näsa.
Fula och opassande ord — den gunstige
läsaren får försöka memorera dem på
egen hand — roa också barn och enkla
själar, men verkar det ej otrevligt, ja
onaturligt, då man hör vuxet folk
belåtet skratta åt onödigt citerade naturalia?
Den store tyske estetikern Vischer har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
