Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Shakspereminnet. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
PER HALLSTRÖM
blir det också i stället en
söndersprängning av rytm, en häftighet som tycks
slita själva orden i trasor. Så är
stormen omkring oss, genomliden av alla
våra sinnen:
Blow, winds, and crack your cheeks! rage!
blow!
You cataracts and hurricanoes spout
Till you have drench’d our steeples, drown’d
the cocks!
You sulphurous and thought-executing fires,
Vaunt-couriers to oak-cleaving thunderbolts,
Singe my white head!
Märk det rullande dånet, som
härmas i de sista raderna, orden som på
en gång bindas samman och studsa från
varann, liksom åskans skrällar! Men vad
är icke att märka! Det lilla stycket är
outtömligt, liksom naturskådespelet själv.
Och ett par scener framåt, när
förintelseglädjens rus är över för den arme,
och han genom lidandet ser långt och
klart:
I "11 pray, and then I "Il sleep.
Poor naked wretches, wheresoe’er you are,
That bide the pelting of this pitiless storm,
How shall your houseless heads and unfed rides,
Your looped and window’d raggedness defend
you
From seasons such as these? O, I have ta’en
Too little care of this.
Hur är här icke mänskligt elände
hopträngt och ställt framför en med
samma underbara och visionära styrka.
Den rena fantasien, utan upplevad
verklighet bakom, ges med samma
blixtsnabba grepp, samma fullständiga
kännedom, som i en detalj med
febersynens tydlighet får hela tavlan att följa
med. Så när anden i Hamlet låter
underjordens gränsmark träda fram i en
enda bild av vämjelse och förakt;
I find thee apt;
And duller shouldst thou be than the fat weed
That roots itself in ease ön Lethes wharf,
Wouldst thou not stir in this.
Det kan också hända, att alls ingen
bild fästes i ord; själva den enkla
tanken får ändå sensationens fyllighet, bara
genom sin energi. Så i den dödsdömde
Claudios grubbel om vad han skall möta:
Den kroppsliga förintelsen:
Ay, but to die, and go we know not where;
To lie in cold obstruction and to rot:
This sensible warm motion to become
A kneaded clod; —
(Measure for Measure.)
Eller kanske — olidligare ännu för
tanken — ett uppgående i eviga kval
eller i naturens oförlösta och jäktande oro:
To be imprisoned in the viewless winds,
And blown with restless violence round about
The pendent world; —
Hur trollas ej en svindlande
oändlighet fram i melodi och rytm!
Det vore lätt att lockas till för lång
lista, och jag skall därför blott lämna
rum för ett par prov till, många gånger
beprisade som den ädla blankversens
fulländning, som det skönaste, poesiens
språk kan nå. Det ena är ur Macbeths
utbrott, när han ser på sin hand efter
mordet:
Will all great Neptune’s ocean wash this blood
Clean from my hand? No, this my hand will
rather
The multitudinous seas incarnadine.
Den sista radens musik är ett rent
under, och synbilden: havet, purprat
som av den förblödande solen, är av en
makt och storhet utan like.
Det andra är ur Hamlets bön till
Horatio att icke följa honom i den
befriande döden utan bli kvar för att värna
vännens ära:
lf thou didst ever hold me in thy heart,
Absent thee from felicity awhile, —
Stämman liksom blir en annan mitt
i talet och får ett bjudande majestät, en
klart klingande ton, som är från den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
