Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ferdinand Hodler. Av Gregor Paulsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FERDINAND HODLER
211
R. Piper & C:o, Munchen.
HELIG TIMMA.
genom de sista bilderna är icke
nittiotalets ängsliga vertikaler och sorgsamt
renodlade parallellism. Kompositionen är
med bibehållande av samma princip dock
mycket mäktigare och rikare. Den är
icke längre isolerade former, utan även
färgen får med fulla lungor ropa ut
sitt mäktiga språk. Nittiotalet var
intensiteten genom försakelse, Jenseits,
1900-talet är hos Hodler denna sidan,
livet själv som genom parallella stämmor
talar. Parallellismen har därför icke
övergivits, icke heller »enkelheten», men det
är den skillnaden mot förr, att det då
gick ut mot betonandet av en negerande
simplicitas, en askesens försakelse, nu
mot livets stegring.
Nu vänder också Hodler sig bort
från sina förra symboliska ämnen och
går mot reellare yttringar. Hodler fick
i uppdrag av schweiziska
nationalbanken att rita dess sedlar. Han gjorde nu
icke ett par dekorativa små teckningar,
han utförde två monumentala målningar.
»Trädfällaren» och »Skördekarlen», som
sedan förminskades till sedlarnas format.
Matisse har påstått, att storleken av en
bild inte låter sig ändras, utan att själva
bilden ändras. Hodlerhar bevisat det
felaktiga i detta prat. De bägge bilderna
ha inte mist något av sin monumentala
kraft, därför att de förminskats till några
kvadratcentimeter. Hodler ville här ge
två bilder från det schweiziska folkets
liv. Han väljer skogsarbetaren som
fäller träden och bonden som slår gräset.
Det är klart, att man ej här får vänta
sig två genrebilder med arbetare i den
under snön dignande skogen eller bland
ängarnas saftiga gröna. Det skulle föga
motsvara Hodlers höga krav på sig själv,
att icke i dessa bilder som skulle komma
inför varje schweizares ögon ge det
bästa av sig själv. Han gav det, ja
mer än han förut förmått. Aldrig förr
har den Hodlerska rytmen svingat med
så elementär kraft som i dessa bägge
enkla figurer. De äro icke mer två
arbetare, icke heller bara representanter
för sitt folk, utan den innersta evigt
mänskliga urkraften levande genom
naturen. Dessa bägge sedelteckningar äro
bilder, där konstnären verkat uteslutande
genom rytmen. I »Trädfällaren» uppstiger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
