Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ferdinand Hodler. Av Gregor Paulsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
GREGOR PAULSSON
rytmen från marken i de våldsamt spända
benen. Det högra benet går som en
diagonal genom tavlan, den fortsättes i
bålen för att mynna ut genom de sträckta
armarna, vilka fatta om yxan färdiga
till hugg. Kontrasten till denna diagonal
bildas främst av vänstra benet, som bildar
ett jordfast stöd åt den aktiva kroppen.
Men det understödes dessutom dels av
bildgränsen i de två lodräta
trädstammarna vid sidorna, dels av de parallellt
med varandra gående — yxan och det
träd som halvhugget börjar falla. En
mörk remna mellan skyarna
ackompag-nerar i sin tur den stora diagonalen. I
denna tavla finns ingen enda linje om
än aldrig så obetydlig, som inte
klingar med i rytmernas harmonier.
Därför är i denna tavla ännu mer än i
Wilhelm Tell identitet uppnådd mellan
människan och naturen. — »Skördekarlen» är
icke som »Trädfällaren» en vertikal rytm
utan en horisontal. Visserligen stiga de
bägge benen — som genom överdriven
längd först fånga blicken — vertikalt
uppåt från marken. Men se vi närmare
till, skola vi finna att de endast äro
förbindelsen mellan den horisontala
terrängen, en slät äng med en jämn
höjd-kedja i horisonten, som upprepade gånger
markeras genom stenrader — skuggor
och linjer —, samt kroppens övre vågräta
silhuett till armarna som hålla den
väldiga lien. De äro det aktiva elementet
i den komposition av ro, som passar så
till det lugnare arbetet på åkrar och
klövervallar. Vad som sagts om
»Trädfällaren» gäller även här. Figuren verkar
ej genom sig själv, utan först genom
sin relation till bilden. Figuren
behärskar icke tavlan, tavlan behärskar figuren.
Figuren är blott en integrerande del i
det hela. Det är den stora skillnaden
mellan Hodlers måleri och renässansen
och det mesta av modern
monumentalkonst, att i dessa kompositionen går ut
från figuren, att bilden betingas av
kroppens massa och gesternas rörelse, medan
hos Hodler komposition och figur äro
likvärdiga.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
