Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ferdinand Hodler. Av Gregor Paulsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
GREGOR PAULSSON
för sig, men endast en liten del av hela
folkets frihetsstrid.
Näfels- och Marignanobilderna voro
ännu förallmänligade episoder. Jena är
idén. Det tog mycket arbete innan
Hodler hade nått därhän. I hundratals
teckningar kan man från blad till blad följa
hur detaljerna renas från oväsentligheter.
Man kan också få se hur det första
utkastet till Jenabilden var vida skilt från
det slutliga utförandet. Det hade i början
en rent episodiell karaktär. Den nedre
gruppen studenter fanns, men några hade
redan suttit till häst och sprängde med
dragna sablar åstad, och borgar- och
bondehärens tåg var endast en liten
detalj i bakgrunden. Det fanns också
mycket flera personer på tavlan då. En
student, som läskade sig med en dryck
vatten, ja t. o. m. en studentuppasserska
som torkade ett svärd. Allt detta togs
bort, kompositionen gjordes fastare och
höjdes upp över episoden. Det ligger
nära till hands att jämföra denna bild
med en annan där också krigssignalen
kallade till vapen, jag menar
Michelangelos badande soldater. Michelangelo
ville endast framställa överraskningens
och brådskans uttryck hos de olika
soldaterna, medan Hodler genom utvalda
typer ger den enda känsla i vilken ett
helt folk kan förenas. Detta är skillnaden
mellan Hodler och renässansen. Detta
skiljer också Hodlers historiemåleri från
alla föregångare.
I Hannover-bilden meddelas — på
en ovanligt dålig yta, 50 fot bred och 18
fot hög — det ögonblick då staden
Hannovers borgare den 26 juni 1533
samlades på torget för att överlägga om
botemedel mot stadens eländiga tillstånd,
och efter ett tal av Dirck Arensborck
med uppsträckta händer svuro på den
nya tron.
Man lägger märke till, att den
väggyta som skulle målas, genom sin ovan-
liga längd inbjöd till en fris. Men detta
skulle varit Hodlers karaktär för
främmande. Han gick därhän i några första
försök, där stadens borgare voro delade
i några lidelsefullt diskuterande grupper.
Men mycket snart övergav han detta
utkast och beredde sig att trotsa de stora
svårigheterna och göra en bild med en
central medelpunkt. Smågrupperna
samlades till en massa. Och nu börjar bilden
kristalliseras ut stycke för stycke. En
utsträckt ellips av människor med
uppsträckta armar står kring talaren, som
stigit upp på ett stenblock. Man har
slutit sig tätt tillsamman och armarna
äro som en skog av höga furor. Man
märker inte i första taget de fina medel
med vilka kompositionen verkar.
Konstnären har velat få fram massuggestionen
efter Dirck Arensborcks tal. Men jämlikt
sin världsuppfattning och syn på historien
vill han ej ge episoden eller den faktiska
händelsen. Han vill förstora den lilla
skaran till representanter för
reformationen. Därför har han genom den låga
ögonpunkten brett ut den ring kropparna
bilda till en rad och de uppsträckta
armarna till ett jämnlöpande band vertikaler,
som synas fortsätta över bildkanten i
det oändliga. Men ser man närmare till,
stå borgarna grupperade i två tättslutna
koncentriska elipser omkring sin talare
och slutenheten verkas ytterligare genom
de yttersta personernas rörelser; dessa
människors linjer tyckas omsluta cirkeln
och avbryta så det förmodade bandet.
Återigen är det ej figurerna som behärska
tavlan, de äro integrerande delar av
enheten. Sä är denna bild en sinnebild
av reformationen utan allegorier. En
episod från en liten tysk stad i den stora
tiden av 1500-talets början har lyfts
upp att bilda en hel folkrörelses symbol.
Jag har icke sett denna tavla på dess
plats och kan därför icke döma om dess
färger. En bekant till Hodler, Johannes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
