Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ferdinand Hodler. Av Gregor Paulsson - I fiendeland. Av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
GREGOR PAULSSON
numentala i sina större uppgifter. Hans
förtjänst är så mycket större, som han
under sitt genombrott hade mycket av
symbolistiskt bråte att dras med, vilket nästan
förkvävde vad som fanns av form i hans
bilder. Men Hodler är också beviset på,
att det ibland kan ligga en väsentlig
styrka i att inte alldeles ha kastat av
sig allt icke-sinnligt i måleriet. En
annan, även den störste, hade icke
kunnat ur en blott formell problemlösning
komma dit Hodler kom i sina sista
monumentalmålningar. Dock finns det i
dessa intet s. k. litterärt. Hodler har
öppnat den frågan, om det icke
överhuvud till ett monumentalmåleri är
nödvändigt något mer än ren form.
Uttryckslidelsen måhända. Hodlers konst
är helt igenom en uttryckskonst, så god
som någon expressionism och dock olika
som eld och vatten. Det som Hodler
har mer, är ett innehåll. Vi levde i en
tid som skydde detta ord som pesten.
Kanske skall det en gång åter komma
till heders. Icke på det gamla saligen
avlidna och djupt, djupt ned begravna
sättet, men som ett innehåll vilket är
formens tjänare icke tvärtom. Innehållet
ingånget i formen, icke levande vid sidan
av densamma som anekdot. Problemet
är för djupt för att med någon framgång
dryftas teoretiskt. Men man tycker sig
dock ana i de sista bilder som här
beskrivits, att en tid kan komma syntes
mellan de gamla antagonisterna. En tid,
då de kanske inte längre göra skäl för
sina namn, utan gå upp i en högre
enhet som vi i brist på bättre — innan
verkligheten har sagt sitt ord — kunna
kalla symbol.
I FIENDELAND
Av SIGFRID SIWERTZ
I.
ET VAR Fritz’ första
stormlöpning. Före kriget hade han
icke gjort någon militärtjänst
men var nu uttagen, övad
och sänd till fronten i väster.
Fritz var tämligen liten och hade ett
ansikte utan ungdom, bred panna, bruna
uppmärksamma ögon, tämligen svag
haka och en smal mun, som tycktes
mot naturen uppfostrad till hopbiten
energi. Fader- och moderlös sedan
barndomen hade han blivit en ensam, sträng
och metodisk arbetare. Ännu ej uppe
i de trettio fyllde han redan en bety-
dande plats vid en större vetenskaplig
förlagsfirma.
Nu kunde han genom skyttegravens
skotthål se den väg, han snart hade att
tillryggalägga i det fientliga kulregnet,
flera hundra meter småbackig terräng,
pilbevuxen i en sänka med några lätta
dimflak, eljest gul av knoppande ginst,
där den ej var sönderskjuten av granater.
På en motsluttning voro de rödaktiga
nedslagsgroparna av slumpen så jämnt
fördelade, att de sågo ut att vara
iordningställda för någon sorts kulspel.
Längst borta utmed åsen sträckte sig
de fientliga taggtrådshindren likt långa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
