Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Shakspere i Sverige. Några anteckningar. Av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SHAKSPEARE I SVERIGE
22 7
ett skådespel i Sverige någonsin vunnit»,
skrev Literaturtidningen, och Allmänna
journalen erkänner, att Ha?nlet bortskymmer
allt annat, som teatern har att erbjuda.
Kritikern i sistnämnda blad finner i stycket
»mycket geni och esprit men allt för litet
känsla». För första gången har han sett
en tragedi utan att få gråta. Och ändå
är Ofelia — »ett fullkomligt hors d’æuvre»
— insatt »för att få något rörande i pjäsen».
Över allt — medger kritikern —
framskymta där blixtar av det sublima
Shakspeareska geniet. Den bildade åskådaren
glömmer hans fel och beundrar hans flykt.
Men stycket imponerar även på den
obildade, tavla upprullas efter tavla, intet
rådrum finnes för eftersinnande. Tänk bara:
en ande, två vansinniga, fem personer som
dö på scenen och en utanför, en duell i
närvaro av ett hov . . . »man bör kunna
förklara sig det ofantliga tilloppet av
åskådare».
Till framgången bidrog ej minst Gustaf
Åbergssons tolkning av huvudrollen. De
som ej funno den i allo beundransvärd,
erkände ändå villigt, att skådespelaren var
ypperlig i alla scener av stor effekt eller
sann passion. Bland övriga medverkande
spelade fru Deland drottningen och fru
Åbergsson Ofelia — ingendera var rätt
lyckad —, Fredrik Kinmansson konungen,
Lars Hjortsberg Horatio, Lindman Laertes
och (troligen) Lars Kinmansson vålnaden.
Då Åbergsson sommaren 1820 lämnade
teatern för att bli sin egen direktör i
Göteborg, fick den 18-årige eleven Olof Ulrik
Torsslow söka ersätta honom som Hamlet.
Vågspelet lyckades rätt väl, ynglingen
kopierade med smidighet sin föregångare, även
i hans överdrifter. Men han hade en
bundsförvant i sin ungdom — Abergsson var
vid detta lag 45 år gammal. Torsslows
patos var översvallande men medryckande,
och i de lugnare scenerna överraskade han
med en vinnande omedelbarhet i
känslouttrycken och en finess i detaljeringen, som
ej var lånad. Han tog den stora publiken
med storm, och han intresserade de mera
kräsna och fordrande åskådarna.
Ofelia hade nu i fru Erikson fått en
ung och förtjusande framställarinna. Unge
Almlöf var nu vålnaden.
Stycket gavs i översättning på prosa av
P. A. Granberg, överarbetad och lämpad
för scenen av teaterchefen Åkerhielm.
En del förenklingar och uteslutningar
voro gjorda efter tyska förebilder. Bland
annat var hela kyrkogårdstablån med
död-grävarscenen och Ofelias begravning struken,
likaså Fortinbras’ uppträdande. Språket var
utspätt och ganska karaktärslöst och en del
retsamma förklarande och moraliserande,
tämligen tradiga uttalanden voro tillagda
— exempelvis avslutar den döende Hamlet
dramat med orden: »Nu, min fader, är din
ande försonad och lycklig. Se här
frukterna av de mänskliga begärens
förvillelser . . . Eftervärld, förlåt mina brott,
himmel, skänk mig försoning!»
Stockholmspubliken visade sig uppskatta
Hamlet, som blev ett inbringande
repertoarstycke — det spelades 57 gånger intill
år 1845, därav 47 gånger på operans seen.1
Men dess framgång föranledde ej
Åker-hielms efterträdare på ledareplatsen att
försöka med något annat Shakspearestycke.
Under de följande åren utkommo dock flera
av dessa i svensk översättning. Kung Lear
förelåg redan 1818 i svensk dräkt, översatt
av S. Lundblad. Scheutz’ Julius Cæsar
1816 och Köpmanne?i i Venedig 1820 äro
här redan nämnda. 1820 utgav sedermera
biskop Bjurbäck en ny originell
försvenskning av Hamlet (större delen på prosa).
1824 och följande år utkommo Thomanders
förtjänstfulla och pietetsfulla tolkningar av
Antonius och Kleopatra, Richard LL, Muntra
fruarna, Som ni behagar och
Trettondagsafton. Men intet av dessa skådespel fick
då scenens liv. Först 8 är efter
Hamlets-premiären spelades under Lagerbjelkes sista
tid som Kungl, teaterns chef en
Shakspeare-drani, Othello (17 april 1827).
Framgången blev mindre än måttlig.
Några tidningar hade skyndat sig att fore
styckets uppförande underrätta sina läsare
om hur dåligt det var, en ruskig tragedi,
där »det platta, orimliga och oanständiga
tävla om priset». En pressfejd uppstod,
tidningarna dyvlade på varandra, men
publiken var emellertid varnad, under första
föreställningen nedhyssjades applåderna, och
efter tre representationer stod salongen tom.
Teaterns försvarare måste medge, att
Nicanders bearbetning berövat dramen dess
1 Aven tle resande sällskapen hade under lång
tid framåt Hamlet på sin spellista.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
