Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Shakspere i Sverige. Några anteckningar. Av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
GEORG NORDENSVAN’
skarpa motsättningar och djärva konturer,
dess karaktär med ett ord, att
uppsättningen var skäligen torftig och utförandet ojämnt.
Mille Strömstedt (sedermera fru Torsslow)
fick beröm för sin Desdemona, men
Almlöf — som nu var teaterns främste tragiker
— var mindre lyckad. Han säges ha spelat
Othello högtidligt och reflekterande — något
som låter nästan otroligt. Lindman spelade
Jago, enligt en kritikers uppfattning med
»värdighet, kraft och tragisk hållning»,
enligt en annan allt för lik en vanlig bandit.
Torsslow som Rodrigo var allt för drucken
i andra akten — man skall vara full med
måtta och värdighet i en tragedi.
Det hela kunde alltså ej anses lyckat.
Varpå Kungl, teatern under 18 år framåt
aktade sig för att göra några vidare försök
med nya pjäser av litteraturens fortfarande
omstridda »skogsmänniska». Biskop Bjurbäck
hade på sitt kärva språk uttalat sin åsikt, att
»en skogsmänniska är dock alltid ett kreatur
av ädlare ras än hovapor». Men även bland
de litterärt oppositionelle funnos de, som likt
anhängarna av »den gamla observansen»
utdömde allt för stor frihet på scenen.
Många hade nog samma åsikt om
Shakspeares dramer som den Lorenzo
Hammarskiöld år 1820, då Tartuffe upptogs på
Kungl, teatern, uttalade om Moliéres och
om Holbergs stycken, att de, fastän av högt
och bestående värde, ha sin plats i
kännarens bibliotek men ej böra framställas på
scenen, där de såra den ädlare känslan,
blygsamheten och vår tids begrepp om det
anständiga.
Under den tid, som följde, blevo likväl
två av skogsmänniskans mest väldiga verk
framförda i Stockholm. Första gången i
vår teaterhistoria, då en privat seen vågade
tävla med Kungl, teatern på det stora
dramats område, var då Torsslow uppsatte
Macbeth — på Djurgårdsteatern den 11
sept. 1838.
Det var naturligtvis ett högst dristigt
försök att framföra ett stort sorgespel på
den lilla teatern med dess högst
begränsade utrymme och dess små möjligheter i
fråga om allt det yttre och därtill med en
trupp, föga vuxen så fordrande uppgifter.
Emellertid befunnos farhågorna den gången
överflödiga, uppsättningen omtalas som
förträffligt lämpad för den trånga scenen,
illusionen var överraskande god, häxscenerna
befunnos fantasirikt anordnade, kostym-
utstyrseln imponerande och de uppträdande
väl inövade. Men Torsslow själv, som haft
allt arbete med dramats iscensättning och
inövning på ytterst kort tid, hade tydligen
ej hunnit genomarbeta sin tolkning av
Mac-bet. Den visade mindre helhet och djup
än man var van att finna i hans skapelser.
I de stora scenerna förklaras han likväl ha
varit ypperlig, i bankettscenen oöverträfflig.
Och fru Torsslow spelade lady Macbeth
med gripande styrka, sömngångarscenen
rent av överväldigande.
Macbeth, som gavs i en
prosaöversättning av H. Sandström, uppfördes under
återstoden av september och nästa sommar
14 gånger — vackert så på en
sommarteater, där publiken var van att se lättare
och helst harmlöst roande eller intrigfyllda,
spännande stycken. Omedelbart efter
Macbeth följde komedien Michel Perrin, även
denna med Torsslow i huvudrollen.
Nio år efter Macbeth lät Torsslow
stockholmspubliken göra bekantskap med Kung
Lear — på Mindre teatern den 22 mars
1847. Någon större nyfikenhet visade den
stockholmska premiärpubliken ej vid detta
tillfälle, salongen var »tämligen glest»
besatt. Men kritiken fann representationen
»över förväntan lyckad», iscensättningen
berömmes, och »vår störste skådespelare»
Torsslows »mästerliga spel» erkännes. Om
Shakspeare — skriver tidningen Hermoder
— kunde se, »hur hans innersta
andemening av den svenske skådespelaren anas»,
skulle han viska till honom: Jag är nöjd
med dig, min son. Aftonbladet, som även
konstaterar hans »ypperliga spel», säger
sig sällan ha hört »så stormande och
uthållande bifallsyttringar».
De medverkande förklaras på ett håll
ej ha varit vuxna sina uppgifter. Frans
Hedberg i Aftonbladet finner dem ha i
allmänhet lyckats »ganska väl». De voro
Malmström (Gloster), Zetterholm (Kent),
Björkman (Edmund), Swartz (Edgar),
Stjernström (narren). Cordelia spelades av Laura
Bergnéhr — en kusin till Zelma Hedin.
Det väldiga dramat uppfördes 9 gånger.
Scheutz’ otryckta översättning användes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
