Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ingeniörens äventyr. Av Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INGENIÖRENS ÄVENTYR
309
är inte färdig än. Men så mycket kan
jag säga, att skall farbror absolut köpa
de här ägorna, — så skall farbror köpa
dem billigt! Jag var nära att tillägga:
— »men helst inte köpa dem alls!»
Men det aktade jag mig för. Bromme
slog mig hjärtligt på axeln och strax
efteråt sade jag godnatt till värdfolket.
Som jag skyndade ned genom
herrgårdsallén, hörde jag bullrande och gnälliga
bondstämmor ivrigt ropa mitt namn.
För sent, go’vänner!, tänkte jag.
Dagen därpå avslutade jag mitt
undersökningsarbete. Resultatet var verkligen
synnerligen negativt. Vid middagstiden
besökte jag brukspatronen, tackade för
gårdagen och avlade fullständig,
sanningsenlig redogörelse. Gubben var inte
vid bästa humör, och avskedet blev från
hans sida tämligen kyligt. — Nu när mitt
värv samvetsgrant fullbordats, skulle jag
uppriktigt sagt inte alls haft någonting
emot en inbjudan att stanna på
herrgården till morgonen därpå, då min
tåglägenhet inföll helt bittida. Detta ej
minst av intresse för en viss ung dam,
som föreföll mig ofantligt mycket
värdefullare — jaja, i bildlig mening — än
de välsignade malmfält, som hennes far
envisades att vilja köpa. — Därav blev
då intet. Den hedersmannen visade sig
som sagt plötsligt rätt onådig. »Ja»,
slöt gubben, »det här kunde vi ha
besparat oss. Det kommer inte att göra
någon glad här på orten.» Vad skulle
jag svara? Jag bugade och sade mycket
lugnt: »herrarna kunna ju vända sig till
någon annan gruvingeniör.» Och så
gick jag.
— Med tungt hjärta?
— Ahja, bevars! Men inte utan
hopp. Jag tänkte som sä: nu har jag
kanske räddat farbror Bromme från att
göra en antingen dum eller ful affär.
Och det kommer han kanske i sinom
tid att hålla mig god räkning för. I
varje fall hade jag en värmande känsla
av att hans dotter skulle göra det. —
Nåväl. Trött, men nöjd med mig själv,
återvände jag till gästgivargården,
packade, betalade min räkning, lät säga till
om väckning och åt mol allena en efter
förhållandena utmärkt middag. Jag hade
i det närmaste slutat denna, då jag
någonstädes bakom mig hörde ett par
röster, som jag kände igen. Den lilla
matsalen låg innanför ett större
krogrum, med dörr, som icke kunde stängas,
däremellan. Jag vände mig halvt om
och sneglade utåt. Då varsnade jag
också mycket riktigt ett par bekanta
från gårdagens tillställning uppe hos
Brommes —.
— Korruptionsfesten?
— Ja. Två av de där gruvägande
bönderna. Särskilt minns jag den lille
tjyvgubben. Sömnig och i bakrus var
han, och gäspade i ett, nästan ljudlösa
gäspningar, som dock förvredo hans lilla
fula, vissna ansikte, så att det liknade
en gammal katt, som mår illa. Under
tiden småpratade han med sitt sällskap,
— och ständigt lurade hans
kniveggs-smala ögonspringor på mig. Hans
sällskap var en grovlagd drul med blårött
tjurhuvud, tungt framåtvräkt över
bordet. Han gitte inte se åt mig, — fast
han nog höll reda på, var jag fanns.
Den lille tjyvgubbens utlåtanden
besvarade han blott med dova brummanden
och korta, bekräftande knyckar på den
stadiga nacken.–-Det började samlas
allt flera gäster ute i krogsalen. Men
inne i matsalen blev jag snart alldeles
ensam. Augustikvällen blånade utanför,
och skogen stod trollskt mörk. Jag var
tillräckligt trött för att ha skäl att gå
till sängs, — tidigt upp som jag måste.
Men en skogspromenad lockade även.
Då hör jag en sluddrig röst ute i
sorlet:
— Han törs inte gå, kraken!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
