Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Stockholmska muser. Musikrevy januari—maj 1916. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STOCKHOLMSKA MUSER
329
fria stämningsplastik wagnertrognare än
själva wagnerortodoxien. Vore blott hennes
textsång lika begriplig som hennes
allmänna musikaliska pantomim, så vore allt
gott. Men här har man hennes förtjänsters
fel: den starka upprördheten i hennes sång
vinnes alltför ofta på bekostnad av den
fonetiska klarheten. Och scensång utan
ord är mildast sagt en contradictio in
substracto.
Barthold Schweback har i Siegfrieds
hjälm och brynja äntligen funnit en dräkt,
som utmärkt »kläder» hans tenor. Han
har här den angenäma plikten att
övervägande arbeta i ett bekymmerslöst
naturforte — ett förhistoriskt bel-canto utan
skrupler, vari hans stämma ohindrat
utvecklar sina bättre egenskaper. Därtill
kom, att den rent mänskliga
framställningen av Siegfriedsgestalten, i vilken
Wagner stöpt ner sina bästa minnen av både
Bakunin och Nietzsche, fick en viss frisk
dryghet, ett stänk av Bursch, som räddade
den från hjälteallegoriens högtidliga
halvverklighet — Nibelungenfigurernas största
fara. Med denna Siegfried och denna
Brynhilde borde Ringen snart kunna bli
en levande svensk verklighet, om den
parkettbesökande överklass, som synes så
uppriktigt förälskad i tysk världspolitik,
också ville utsträcka sin förälskelse till tysk
scenmusik. Men tetralogiens Wagner har
ingen parkett i Stockholm.
Detta är däremot fallet med Delibes och
Massenet — överhuvud med
operakomponister av latinsk börd. Den obestridliga
elegansen och melodiymnigheten i fransk
operamusik utgör ett estetiskt fallrep, som
den musikaliska medelklassen, i kompakt
majoritet inom alla samhällskretsar, tills
dato icke kunnat klara. Och hur det än
är bevänt med hjärtats neutralitet: öronens
är i varje fall svårt komprometterad — åt
ententehåll. Själva faktum avgör i mindre
smickrande riktning frågan om den svenska
operapublikens musikdramatiska
bildningsgrad. Ty den romanska operastilen saknar,
just som musik betraktad, vad Thomas
Thorild så bittert saknade i sin samtids
operor: »filosofi och rätt situation» — en
brist som ingen melodisk charm i världen
kan övertäcka.
Denna brist verkade emellertid icke
andligt tryckande på den publik, som
bevistade återupptagandet av Léo Delibes
lyriska treaktsopera Lakmé, då den i
februari firade sin uppståndelse efter en
tioårig vintersömn. Att verket så länge
fru Andrejeva Skilondz lånar sin fenomenala
struptalang och sin sceniska älskvärdhet
åt den indiska tempeldanserskan skall äga
det abstrakta välljudets berättigande bör
villigt medgivas. Hennes mjuka och
fulltoniga koloratur bemästrade det
halsbrytande musikaliska trapeznumret —
klockspelsarian i andra akten — med en vighet
och lätthet, en svindlande velocitet i
skalgångarna, som glimtvis bragte en att
förgäta den musikaliska och psykologiska
onaturen i detta slags konst. Men på hr
Hislops ännu ofria och tvivelaktiga
bel-canto i partiet Gerhard torde denna
sceniska salongsmusik knappast kunna hålla
sig flytande — trots idébristen i det hela.
August Strindberg bildade en gång det
polemiska begreppet: utskänkningsdramatik.
Begreppet champagne-opera kunde också
vara befogat. Och som sådan är Lakmé
idealisk — även om den i denna
egenskap överglänses av Manon, den franska
nationaloperan, vars återuppståndelse i
yrande puder och glittrande siden var
marsmånadens stora händelse vid sångscenen.
Det ser ut som om det funnes ett visst
allmängiltigt schema, enligt vilket romanska
operahjältinnor »falla». Manon är kort
sagt Kameliadamen under Louis quinze —
en av ’dessa små’, om vilka det i en
Baudelairestrof heter:
Poiir avoir des souliers elie a vendu son åme —;
och så varsamt som herrarna Gille och
Meilhac ytskummat den Abbé-Prévostska
kärleksromanen, ha av dess psykologiska
bottenbärma nästan endast
garderobssorgerna fått följa med i skeden. Om silke
och sentimentalitet rör sig i grunden hela
operan, vilken avgjort blev njutbarast, då
det uteslutande handlar om toaletter —
som i den stora kostymfesten i Jardin de
la Reine —, men mindre njutbar, då det
dessutom blir fråga om sentimentalitet —
som i sångscenerna i Saint-Sulpice, där
den ömt kringsvärmade societetsprästen
tråder
Zwischen Heiligen und Huren
Zwischen Gott und Welt den Tanz.
Verkets återupptagande på spelplanen hade
emellertid det goda med sig, att man fick
se den unga operagenerationen ovanligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
