Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Stockholmska muser. Musikrevy januari—maj 1916. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
ALF NYMAN
SKISS AV TOROLF JANSSON TILL DEKORATION I TREDJE AKTEN AV MANON.
talrikt i elden. Av den fåvitska Manon
hade fröken Anna Edström gjort en
jämförelsevis täck sångstudie, snabb och
kvittrande i diktionen, angenäm i mezza vocet
och så illfundig och självbedårat kiknande
i det ofta anlitade smorzandot, som saken
kunde fordra; om blott fortet och höjden
lyckas göra sig kvitt en ännu besvärande
skärpa, borde man i henne kunna se en
spirande sångkomedienne, med
champagneoperorna som prædestinerat
verksamhetsfält. Och kring denna Traviata i krinolin
grupperade sig tvenne Des Grieux, herrar
Hislop och Stockman, vilka båda syntes
gripna af ett ärligt bemödande att få sitt
något nordliga bel-canto att klinga så
sydligt som möjligt. Av samma ambition
var i märkbar grad även herr Tullio
Voghera gripen. Som musaget för
hovkapellet sökte han att ur Massenetmusiken
få ut all den »svulmende», naturligt
överdrivna vältalighet i känsloutbrotten, som
abbé Prévosts samtida, diplomaten och
konstfilosofen Jean Jaques Dubos, förklarat
vara en psykologisk eller djupare sett
meteorologisk omöjlighet vid Stockholms
breddgrader. Ur latitudsynpunkt lämnade
hr Vogheras dirigentprestation också
ingenting övrigt att önska. Till den orkestrala
eldigheten sällade sig ytterligare den blän-
dande scenskruden och den delvis ganska
fantasifulla rokokoregien.
Sammansvärjningen mot ’de tjusta sinnen’ var
följaktligen effektiv nog, och det estetiska
förnuftet hade ingenting annat att göra än att
knotande dra sig tillbaka eller att med
vemodsfull förnöjsamhet slå sig till tåls,
tills stockholmsnerverna tröttnat på det
ögon- och örontjusande spektaklet. Ty för
förnuftet är den Massenet’ska rokokooperan,
i varje fall icke skapad.
Överhuvud har det icke varit ont om
rokoko vid sångscenen denna vårsäsong.
Räknar man dit även Barberaren, ehuru
den till stilen strängt taget faller in under
empiren, så har man trenne
rokokotilldragelser att anteckna: Manon, Barberaren
och Figaros bröllop.
Ett Forsellgästspel i Figaros bröllop
har nyligen på en radikal svensk tänkare
haft den effekten, att han greps av en
plötslig längtan efter franska revolutionen.
Uppväckandet av denna historiska känsla
kunde man gott taga som högsta kriterium
på en god framställning av den
Beaumar-chaiska, av lätta Mozartska vårfjärilar
kring-fladdrade tidsfabeln. Ty den
kulturhistoriska skildring, som icke medvetet eller
omedvetet tränger ned till tidens avgörande
lyten, den som icke på någon punkt låter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
