Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Akademiens för de fria konsterna samlingar. Randanteckningar till d:r Looströms katalogpublikation. Av Carl David Moselius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
CARL DAVID MOSELIUS
tillbakavisar Looström själv hans
påstående, men undersökningen rörande
Taraval verkar ingalunda definitiv. Göthe
stöder närmast sin attribution på den
i hans ögon frappanta likheten mellan
detta arbete och en av Cousin 1743
signerad byst av Jakob Cronstedt på
Fullerö. I min tanke inskränker sig
denna likhet till accesssoarerna. Det
synes dock ha undgått både Looström och
Göthe, att Fullerö bland sin rika
samling 1700-talsgipser även räknar repliker
av de båda i akademien omstridda
porträttbysterna, som här enligt
traditionen tillskrivas Bouchardon. Bysten av
Taraval, som närmast intresserar oss, står
dessutom upptagen i Bouchardons
testamente, jämte bysten av hans fru. Je
donne et lègue, heter det här, å Mr.
Plom-gren le buste de feu Mr. Taraval qui
est chez moi et celui de ma femme qui
est à mon atelier. Tolkar man denna
passus rätt — bör väl est riktigast
översättas med finns = står, och chez moi
måste ses i motsats till à mon atelier
— bortfaller i min tanke varje stöd för
Göthes hypotes.1
Med Lundbergs porträtt av Juliana
Henck firar den svenska rokokokonsten
en av sina största triumfer. Här har
konstnären med sitt trollspö låtit en hel
tid stå upp i ljuset. Detta blonda,
dof-tiga huvud i blomprydd schäferhatt,
modellerat med den mjukaste touche i
svala pastelltoner mot en pärlgrå fond
är, som kanske ingen annan svensk
målning, hela rokokon.2 Till Lundbergs
yppersta arbeten hör också Berchs huvud.
I porträttet av medaljgravören Carl
Gustaf Fehrman — »Pauvre petit» som
Masreliez kallar honom efter en allt annat
1 Se G. Göthe, Ett svenskt porträttgalleri
(ig13), s. 63—64, där est chez moi översättes
med äger. Avskr. av testamentet i Nat. Mus.
arkiv.
2 Se Ord och Bild, 1898, s. 229.
än smickrande karakteristik i brev till
Wertmuller1 — har hans konst redan
sett sina bästa dagar. Och det hårda,
torra självporträttet bär tydliga spår av
en giktbruten gubbes hand.
Så mycket mera lysande träder
Roslins spirituella bild av Adelcrantz emot
oss på nästa sida. Rokokons
aristokratiska kultur, dess smak och förfining har
konstnären här slagit fast med en för
våra ögon nästan svidande skärpa.
Ac-cessoarerna: böckerna, den sidenklädda
fåtöljen i Louis XV och framförallt den
mästerligt skildrade lilafärgade fracken
med rika spetsar och broderier
distrahera inte som så ofta hos Roslin utan
bidra tvärtom att förhöja karakteristiken
av konstnären — konstvännen, —
ädlingen. Han är gripen momentant, där
han vänder sig om och ler en smula
ironiskt mot åskådaren, men rörelsen
rubbar inte ett ögonblick den värdiga,
lugna överlägsenheten hos en man, som
känner sin kraft och förstår att bruka
den. En något senare egenhändig
replik av detta arbete, som Looström
synes ha förbisett, har från Eichhornska
samlingen övergått till hovstallmästare
Platen. I detta sammanhang kan
förtjäna nämnas, att jag i somras vid ett
besök hos greve F. W. Cronstedt på
Fullerö fann ett nytt bidrag till
Adelcrantz’ ikonografi, en porträttbyst i gips
draperad à 1’antique, sign. Larcheveque
1759, ett verk av en för sin tid
ovanligt sträng, nästan klassisk stilkänsla.
Bysten, som länge gått som okänd man,
företer en så frappant, i detalj gående
likhet med Roslins porträtt, att jag utan
tvekan vägar identifiera mannen som
Adelcrantz. Dennes vänskap med greve
Gustaf Johan Cronstedt, som han
efterträdde som överintendent, är ägnad att
ytterligare ge stöd åt min attribution.
1 Av den 28 aug. 1779, Wertmüllerska
papperen, K. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
