Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Akademiens för de fria konsterna samlingar. Randanteckningar till d:r Looströms katalogpublikation. Av Carl David Moselius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
CARL DAVID MOSELIUS
med större skäl räknas som en Lorenz
Pasch, så tillvida som endast
accessoa-rerna synas återgå på Breda. I det
effektfulla Sergelporträttet har konstnären
efter den engelska perioden med dess
dämpade grågröna kolorit kommit in i
sitt tredje skede. Där är en starkare
fart i föredraget, och man spårar redan
hans med tiden alltmera tilltagande
förkärlek för rött.
En i alla avseenden ypperlig •
kontrast till Bredas måleriska
improvisationskonst utgör Wertmüllers formstränga
klassicism, som alltid verkar förnäm, ofta
sval men nästan aldrig konventionell
eller opersonlig. Där är mycket kultur
och skola i Wertmüllers konst, som dock
endast i undantagsfall sjunker ned till
kultiverad skolkonst. Som regel har
konstnären kraft nog att säga sista ordet.
Det ligger i atmosfären, i en mjuk,
silvergrå slöja kring modellen, en reflex
från 1’ancien régime, som vi skola söka
förgäves hos David och dennes svenske
lärjunge Per Krafft d. y.
Looström upptar inte mindre än fem
porträtt av Wertmüllers hand. Det första
och tidigaste föreställer Sundvall och är
daterat Paris 1786. Det kan här vara
på sin plats att erinra om dennes högst
intressanta brev till Wertmüller1 från 1791
—1809. De äga ofta karaktären av riktiga
konstdepescher och förtjänade i sin helhet
tryckas för det rika ljus, de kasta över
konsten och konstnärerna här hemma under
denna tid. I de båda följande
målningarna, särskilt i det förträffliga porträttet
av systern fru Pauli, är det även i svart
och vitt lätt att se, vad jag menar med
atmosfären i Wertmüllers konst, som
delvis dunstat bort i det kalla och
tråkiga porträttet av Grandel.
Den klassiska traditionen i vår konst
får i Per Krafft d. y. en ny
representant. Det lysande Desprezporträttet —
ett verk av en 19-åring! — visar med
vilka stora förutsättningar denne startade.1
Efter studier för David och i Italien är
han färdig, kommer hem och börjar gå
tillbaka, dock först så småningom, det
glömmer man alltför ofta. I änkefru
Eichhorns samling finns ett porträtt av
hans hand målat på Davids ateljé, som
ännu tydligare än det ypperliga
Forssellporträttet i akademien vittnar om hur
nära hans konst i lyckligare ögonblick
kunde komma mästaren. Överhuvud
finns det frånsett Breda ingen som med
så stor heder för de lysande
traditionerna från 1700-talet vidare på
porträttkonstens område. Det skulle då vara
hans kamrat Sparrgren inom miniatyren,
som inte är någon vansläktad ättling av
Hall och Lafrensen, det visar han bäst
i det ypperliga självporträttet. Av stort
värde för en översikt av Per Kraffts rika
verksamhet är katalogen till hans
utställning i akademien 1847.
Efter denna revy av konst och
konstnärer från akademiens tidigare, klassiska
period måste jag sätta punkt och slut.
Jag saknar nämligen redan den första
förutsättningen för att gå in på konsten
från dess senare och sista skede:
intresset.
1 22 st. bland Wertmüllerska papperen.
1 Återgivet i Ord och Bild 1898, s. 393.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
